Louise Sandberg – Krönika – Bostad

Jag står återigen inför den tuffa uppgiften att hitta någonstans att bo. Att bo ensam utan mina föräldrar eller deras ekonomiska hjälp. Tidigare var det lättare, då hade jag sparat pengar från studiebidrag och sommarjobb och hade en fast inkomst via CSN, då var jag någotsånär attraktiv på hyresmarknaden. Men nu, efter 1 ½ år med ekonomiskt bistånd – den ekonomiska bottnen så är jag inte lika attraktiv som hyresgäst längre.

Som student fick jag ingen ersättning när jag blev sjukskriven, ingen rätt till bidrag och jag kunde inte heller tjäna några pengar. För att få någon som helst hjälp så var jag tvungen att förbruka mina besparingar och kapital. I andra kommuner skulle jag ha vänt mig till socialen men i Trelleborg är det kommunens arbetsmarknadsförvaltning som tar hand om personer med ekonomiska svårigheter.

Kraven de ställde för att jag skulle kunna få söka ekonomiskt bistånd var att jag aktivt visade att jag inte ville förbli i denna situation. Ingen hänsyn tas för min sjukskrivning, min utmattning eller min depression. Jag måste vara inskriven hos arbetsförmedlingen. För att bli inskriven där så måste jag stå till arbetsmarknadens förfogande, något man inte gör som sjukskriven. Moment 22 alltså! Arbetsmarknadsförvaltningen måste alltså säga till arbetsförmedlingen att skriva in mig ändå för att jag då ska kunna ha planeringen hos dem och då kunna söka ekonomiskt bistånd.

Hade jag inte haft min far som kunde ta hem mig igen så skulle jag alltså blivit hemlös under denna process då jag var tvungen att spendera upp alla mina pengar innan jag fick söka bistånd. Dessutom bodde jag ju i en studentlägenhet när jag blev sjuk, den fick jag inte behålla om jag inte längre var student.

Jag vill såklart inte bo kvar hemma när jag tidigare har bott själv men hur skulle jag kunna hitta en egen bostad nu? Jag frågade arbetsmarknadsförvaltningen som skickade mig till boendeavdelningen där de skulle hjälpa mig. Den hjälpen bestod i att lära mig hur man letar bostad på blocket. Inget annat. Jag ifrågasatte detta då jag i min ekonomiska situation inte kunde erbjuda någon som helst säkerhet att jag skulle kunna betala hyran var månad. Vilken hyresvärd går med på sådana villkor? Var det inte bättre i så fall att jag bytte till en kommun som hjälper sina ekonomiskt utsatta med bostad? Jo, det var det, det höll de med om.

För att få hyra en bostad kräver de flesta hyresvärdar, privata som kommunala, att man ska ha någon form av inkomst som täcker hyran, gärna 1,5 gånger hyreskostnaden. Om man inte kan det så ska man ha kapital för minst 2-3 månadshyror- omöjligt i mitt fall. Det sista alternativet är en borgensman men det är idag ovanligt att hyresvärdar går med på detta. Jag kan alltså inte hyra en bostad i min situation om jag inte kan slåss med alla andra som är i min sits hos den handfull hyresvärdar som faktiskt accepterar att inkomsten är ekonomiskt bistånd om man har borgensman.

Men jag har ju heller inga pengar till att köpa en bostad. Och inget kapital så jag kan ju inte betala någon handpenning själv och ta lån för resten. Jag kan ju egentligen inte heller ta lån för då får jag ju inte söka ekonomiskt bistånd. Då måste istället någon annan ta lånet och stå som delägare för den bostaden jag kanske kan lyckas köpa med deras pengar. Och då skuldsätter jag mig själv utan möjlighet att veta när jag kan betala tillbaka för jag vet ju inte hur länge jag kommer vara sjuk.

Jag som personligen alltid har haft god ekonomi och klarat mig själv känner mig väldigt vilsen. Jag vet inte vart jag ska vända mig eller hur jag ska göra för att hitta någon som kan hjälpa mig. Från att ha klarat mig själv sedan jag var tonåring så är jag nu beroende av både myndigheter och familj och det har tagit hårt på självkänslan. Mitt dåliga självförtroende bidrar med tvivel på att det finns någon lösning för mig och jag känner mig alltmer misslyckad ju längre tiden går.

Jag kan tycka att kommunen borde veta vart man kan vända sig i dessa situationer. Det är inte alla som har en far som äger ett hus där man kan få flytta tillbaka in. Många har inte den sortens relation till sin familj eller så är de inte längre i livet. Dessutom kan man inte räkna med att man får plats, ens föräldrar kan ju ha flyttat till en mindre bostad sedan man flyttade ut. Antingen borde kommunen själva ha boenden, likt dem de använder till nyktra narkomaner eller flyktingar, eller så borde de ha samarbeten med hyresvärdar i kommunen så att man åtminstone har en möjlighet till ett tak över huvudet.