Om vikten av ett gott bemötande när man arbetar med en mångfald av människor

Foto: Chris_ti_ane

”Det kostar väl fan ingenting att vara lite mänsklig?”

En av de sakerna man pratar mest om när det handlar om olika former av inflytandearbete är vikten av ett gott bemötande. Eftersom myndigheter och vården arbetar med en mångfald av människor varje dag så tar man för givet att detta inte vore ett bekymmer. Men tyvärr så händer det att många av oss vid ett tillfälle eller annat råkar ut för att man får ett dåligt bemötande.

Jag kan själv lista iallafall ett antal tillfällen då jag upplevt att jag blivit bemött på ett sätt som varit under all kritik. Både i rollen som livegen i konstant beroendeställning gentemot myndigheterna men även, otroligt nog, i min nuvarande roll som projektledare när jag var inbjuden att presentera vårt projekt ute hos en verksamhet som arbetar med människor.

Det har mest handlat om att ett något fåtal individer inte visar mig den respekt, tolerans och värdighet som jag utifrån min generella hövlighet anser att jag förtjänar. Sen att de kanske inte gillar min livsstil eller hur klär mig är inte deras ensak och ska inte påverka hur de bemöter mig.

Människor diskrimineras (ibland öppet) utifrån hur de klär sig, hur de pratar, vart de kommer ifrån, deras sexuella läggning, livsstil och ålder. Många unga vuxna upplever dessutom att man inte tas på allvar när man söker hjälp hos myndigheterna eller vården. Detta gäller i mångt och mycket även på arbetsmarknaden där många upplever svårigheter att få ordentligt fotfäste.

Ett annat förekommande problem är när handläggare, kontaktpersoner eller vårdpersonal fattar beslut över sin klients huvud utan dennes samtycke och delaktighet. Visserligen så kan det vara så att man som klient är lite försiktig med att kasta sig in i nya saker och inte alltid själv ser sin potential MEN bäst resultat får man från båda håll om man samarbetar med klienten utifrån dennes önskemål och förutsättningar snarare än att alltid anse sig ha rätt själv. Beslut bör fattas gemensamt av både klient och handläggare.

Vad är det som gör detta? Är det människans typiska, underliggande, strävan efter att projicera sina subjektiva åsikter, moral och värderingar på sina medmänniskor? Kanske, men många gånger så tror jag inte ens att de som ger ett sådant undermåligt bemötande ens är medvetna om att de gör det. Jag tror många gånger att snarare handlar om brist på kunskap, arbetsrelaterad stress eller att man trycker på klienten utifrån sitt uppdrag. Därför måste vi våga tala öppet om det.

Så vad kan man göra själv för att försäkra sig att man ges ett så bra bemötande som möjligt?

  • Först och främst så tror jag att det är av yttersta vikt att alltid i första hand föregå med ett gott exempel själv.
  • Ta reda på vilka dina rättigheter är, men också dina skyldigheter. Anteckna gärna.
  • Låt personen ifråga veta vad det är DU behöver och vill ha hjälp eller stöd med. Gör det så tydligt som möjligt och även gärna skriftligen. Hur ska personen kunna hjälpa DIG på bästa sätt om du inte berättar vad du vill?
  • Om du upplever att du blir dåligt bemött så låt personen ifråga veta att du känner så och att det inte är ok.

Exempel på ett bra/önskvärt bemötande kan vara;

  • Att alltid bli tilltalad och behandlad på ett vänligt och respektfullt sätt.
  • Att få lov att ställa frågor och att frågorna tas på allvar.
  • Att få vara delaktig i ens egna vårdplan eller handlingsplan. Helt enkelt att inga beslut ska fattas utan ens medgivande.
  • Att ens situation  och/eller mående tas på allvar och inte förminskas eller trivialiseras.
  • Att i minsta möjliga mån hänvisa till möjliga repressalier (ofta ersättningsrelaterade) i tal och skrift.

Första steget

Jag hinner inte sova, jag vill inte lägga mig i sängen och förlora den dyrbara tid jag kan lägga på min nyfunna passion. En passion som varar i en vecka, max två.

Mitt hjärta bankar så hårt i min bröstkorg, det slår runt 100-125 slag i minuten. I takt med med pulsationerna vidgar sig mina pupiller för att släppa in så mycket ljus som möjligt så jag kan lägga all fokus och kraft på det jag brinner för. Hela jag är eld och lågor, jag kan aldrig tro att det någonsin skulle svalna, men någonstans i mitt undermedvetna, så vet jag att denna glöd, snart ersätts med en annan.

Flertalet omdömeslösa projekt tar form, men avslutas aldrig.
Så här ser min vardag ut. 

 

Vill rulla ner gardinen och sova,  fördunkla mig i drömmarnas värld 24 timmar om dygnet.

Jag är värdelös…ingen vill umgås med mig”.

Paniken tar över.  Varför är jag så misslyckad? Varför är jag inte starkare?

Det här är också min vardag. 

Skillnaden är, att jag inte vet vilken vardag jag vaknar upp till.

 

Tidigare i mitt liv har jag brottats med bland annat kraftiga humörsvängningar, och till följd av detta sårat många människor jag älskar.

Jag ville inte vara arg, men blev det för minsta lilla. Var rädd för mig själv, och vad jag skulle göra när det svartnade i mina ögon.

Dagen då jag tog kontakt med vårdcentralen, var jag fast besluten om att något var fel och att jag ville förändras.

Kvällen innan hade jag behandlat en människa väldigt, väldigt illa. En person som låg mig väldigt varmt om hjärtat, och jag visste hela tiden att det var fel, men kunde inte kontrollera ilskan i stridens hetta. Jag har alltid varit en person som vill väl,  vara alla till lags,  men jag blev något helt annat när ilskan tog över mig.

Jag blev ganska bortprioriterad av vårdcentralen när jag ringde, för jag sa att jag vill ha hjälp med mina humörsvängningar. De trodde säkert att jag var i någon slags fas, som alla ungdomar går igenom.  ” Påverkar det dig somatiskt?” frågade kvinnan i receptionen.  ”Somatiskt? Nej det gör det inte, jag är bara så otroligt arg att jag inte kan kontrollera det”, svarade jag.

– Så du har inga fysiska besvär? svarade hon efter en kort suck.  Jag visste att jag var tvungen att ljuga för att bli tagen på allvar.  Jag mådde ju bra rent fysiskt, det var i huvudet jag mådde skit.

Jag blev så arg att jag hamnade i slagsmål,  fick många slag mot magen, och det har gjort ont i två veckor nu,  svarade jag” .

Efter många om och men fick jag en tid till en läkare,  fjorton dagar efter mitt samtal.

Andreas Persson!, ropade en man iklädd blå skjorta och vit rock.
Jag reste mig från bänken i väntrummet och följde med honom in på rummet. ”Dr Anonym,  Specialist i allmänmedicin” stod det på väggen bredvid dörren.

Slog mig ner på en utav de rostfria, obehagliga sjukhuspallarna med massa hål i och doktorn frågade direkt om jag fortfarande hade ont i buken.

Jag valde att fortsätta ljuga, ” Nej, det gör inte ont längre. men jag vill gärna ha hjälp med mina aggressioner, de är ett stort problem för mig”. 

Har du alltid haft de här humörsvängningarna, Andreas?, sa han med lugn och trygg röst.

Jag berättade om min barndom, hur jag kastat stolar efter mina klasskamrater, varit irriterande och störig i klassrummet.

– Jag tror vi ska utreda dig för ADHD, så jag skickar en remiss till Allmänpsykiatriska mottagningen”, sa doktor Anonym.

ADHD? Är man inte helt retarderad när man har det? Alltså jag är normal? Jag har bara lite svårt med humöret ibland? svarade jag aningen irriterad.

 

En månad efter mitt besök hos Doktor anonym, blev jag kallad till överläkaren på allmänpsykiatriska mottagningen, som i sin tur sparkade igång en sjuhelvetes utredning på 1,5 år. Där jag fick bygga med klossar, göra damptester och alla möjliga begåvningsundersökningar.

Efter att ha träffat femtioelva sjuksköterskor och psykologer (de tenderade att söka sig vidare efter en månads tjänstgöring) hade jag berättat om min uppväxt och livssituation för så många människor, att jag inte skämdes längre. Blev dock alltid väldigt bra bemött av dessa underbara människor, jag avskydde bara när de använde mitt namn i varje mening, som att jag var helt pantad i huvudet.

 

Överläkaren kallade mig till ett samtal, där jag skulle få höra vad de kommit fram till, vad de samlat in på 1,5 år.

–  Bla, bla bla! DSM-IV, DSM-5, ICD-10. , med F90,9, sa doktorn till sin läkarstuderande.

Jag fattade inget av vad de pratade om, blev rastlös och lekte med min penna som jag brukar.

–  TITTA! Ser du vad han gör nu? Klassiskt beteende för ADHD, utbrast doktorn och nickade mot den studerande.

Jag var i chock, kände mig som en apa i en bur. Väntade på att han skulle trolla fram en pinne åt sig själv och en till sin studerande som de kunde peta på mig med. Valde att ignorera det hela.

Vad har ni kommit fram till?,  frågade jag obekvämt.

-Vi har satt diagnosen ADHD med bipolär typ II, svarade han lite sådär nonchalant.

Jag fick inte så mycket svar av doktorn, men jag tog med mig det hem, började googla, och äntligen föll alla bitar på plats.

Det som väntade mig efter diagnosen var satt, var en lång period av kognitiva beteendeterapier och medicinering.

 

Idag är jag fortfarande rädd för vilken vardag jag vaknar upp till, men jag är aldrig arg. 

 

Fortsättning följer.

 

 

 

 

 

När jag sökte vård för min ångestproblematik första gången

Jag hade haft mycket ångest och oro under en tid. Det hade dels med den stressiga hemsituationen att göra, med en förälder som missbrukade alkohol och situationer som uppstod på grund av det men det hade också med mitt allmänna mående att göra.

Skolan var stressande, jag hade mycket låg självkänsla och dömde mig själv sjukligt hårt. Jag sov dåligt, hade alltid ont i magen vilket gjorde att mitt sociala liv blev lidande. Jag var 15 år gammal.

Att först erkänna att man mår dåligt för andra när man som jag var en väldigt inbunden person är inte lätt men det gjorde jag till slut. Jag berättade för mamma att jag hade stark ångest och det gjorde saker och ting svårt.

Steg två blev att fundera över hur man kunde få hjälp. Eftersom man tyvärr måste söka sig till sin vårdcentral först, oavsett om det är fysiska eller psykiska bekymmer man har så fick jag göra det. Redan när jag ringde vårdcentralen, prick kl 08 som man måste för att ens kunna få till ett besök inom rimlig tid, så hörde jag på receptionisten som svarade att hon inte hade en susning hur hon skulle bemöta mig.

  • Jaha, du mår dåligt alltså. Jag vet inte hur vi ska kunna hjälpa dig. Vad är det du konkret vill ha hjälp med?

Jag hade erkänt att jag mådde så pass dåligt att jag behövde professionell hjälp, jag hade tagit modet till mig att ringa och med ångesten i bröstet pressat fram att jag mår för dåligt för att leva ett normalt liv. Då skulle jag helt plötsligt komma med lösningen presenterad också. Det började inte alls bra detta.

Men efter många om och men så fick jag en tid ett par veckor senare. Jag skulle till en manlig läkare i 55-årsåldern. Det hela var upplagt för att misslyckas. Vilket det också gjorde. Jag gick till den bestämda tiden, med hög ångestnivå i kroppen, och satte mig på den pappersbeklädda britsen i det ljusa rummet med solen lysande in genom fönstret. Läkaren satt mittemot mig och frågade vad som bekymrade mig. Där satt jag, helt blottad och klämde fram att jag mådde otroligt dåligt. Jag berättade om min förälder vars missbruk hade stora konsekvenser på mitt mående, jag berättade att jag hade svårt att sova, att jag inte ville gå till skolan för jag hade så mycket ångest, och jag sa som det var, att jag hatade mig själv så fruktansvärt mycket och jag funderade på om jag ens ville leva. Då säger läkaren.

  • Men du som är ung och vacker! Du kan inte må dåligt! Gud uppe i himlen tillåter inte att så unga, vackra flickor mår dåligt. Det finns inget att göra!

Sen var det ungefär en 20 minuter lång plåga där läkaren försökte skoja bort mitt mående om och om igen. Drog skämt på skämt och jag, alldeles för artig och osäker för att säga till, satt där på britsen och smålog och sa; ja, nej, förvisso och önskade mig därifrån av hela mitt hjärta. Jag tänkte: hur kunde jag vara så dum att jag sökte hjälp? Nu har jag förnedrat mig själv genom att vara här och ingen förstår hur jag känner. Det måste vara jag som är överkänslig.

Trots att läkaren var djupt oprofessionell och bemötte mig på det sämsta tänkbara sätt kallade han sedan in mig på sitt kontor och sa till mig att jag skulle få 5 st Oxascand. Inte fler, för då skulle jag bli beroende (om jag inte redan var det).

Han hade dessförinnan ställt massa frågor om varför jag ville ha ångestdämpande medicin och nästan anklagat mig för att vilja ha ”ruset” som en medicin då eventuellt skulle ge mig. Men till slut skrev han ett recept till mig på 5 st oxascand och sa att jag nog förmodligen inte ens skulle behöva dessa..

På etiketten stod det ”Tas endast vid behov. För att förhindra beroende.” Bara det gjorde att jag kände mig som en stod bov som bara ville ha medicin för mitt nöjes skull.

Genom att totalt nonchalera mitt mående, ”jamsa” bort min historia, förnedra mig som efter många om och men sökt hjälp och fullkomligt totalsåga någon eventuell tanke om insatser och hjälp lade just den läkaren grunden för det som sedan skulle göra att jag hade enorma problem med att söka den hjälpen jag faktiskt behövde.

Det absolut enda jag hade behövt var en trygg människa, kanske någon inom samma referensram som jag själv (ibland är det viktigt. Ex. kvinnlig läkare närmre mig i åldern) som lyssnade på mig och sa att de i alla fall skulle försöka att hjälpa mig.

Vägra vara offer för mobbare och kontrollfreaks

Foto: Sanja Gjenero

Genom i stort sett hela livet så har jag fått handskas med mobbare, rasister, homofober, religiösa fanatiker, kontrollfreaks och en massa annat mänskligt avskräde. Jag var tungt mobbad som grabb så skolan var allt annat än en positiv upplevelse för någon som mig och med mina blygsamma förutsättningar utifrån min samhällsklass.

Jag var i ett långt förhållande (13 år!) där jag ständigt kände mig förminskad, förbisedd och betydelselös. Det var ständigt fel på mig, mitt utseende, mina tankar och åsikter, mina estetiska preferenser, mina drömmar och mitt val av vänner. Det åt upp mig inombords. Hon var ett kontrollfreak och jag en extrem rebell men som den känsloperson jag är av naturen så gav jag alltid efter för att ”hålla freden”, även när jag visste att jag hade rätt.

Mobbare och kontrollfreaks. De är ofta av samma sort. Deras beteende är oftast tätt förknippat med en genomgående känsla av otillräcklighet och brister i den sociala samvaron med andra. De är också potentiellt farliga då de ofta tenderar att hitta någon som är mer sårbar än de själv för att utöva sin makt på.

Detta maktutövandet övergår lätt till psykisk misshandel. Och för oss som redan är känsliga och sköra på vissa sätt så kan detta leda till något som jag väljer att kalla för ofrivillig egocid, alltså en påtvingad självdöd. Personer som utövar kontroll får oss att dö lite mer inombords tills dess att deras vilja är lag, att deras värderingar, drömmar och ideal är våra också. De tvingar oss till självbedrägeri som taget till sin yttersta spets garanterat leder till depression, apati och kanske slutligen döden. Om inte den fysiskt slutgiltiga döden så den själsliga och intellektuella döden.

Så hur värjer vi oss mot dessa människor som drivna av egna ambitioner om total kontroll trampar på våran integritet och trycker ner oss till lydnad och vill att vi dansar efter deras pipa? Genom att tvinga oss själva att våga stå upp för oss själva, att våga säga nej, att våga säga till den kontrollerade parten att ;”Nu får det fan vara nog!”, sök hjälp hos vänner eller hos någon professionell.

Många gånger så ursäktar sig den kontrollerande eller mobbande parten med snyfthistorier som snabbt förlorar sin trovärdighet så fort han eller hon känner sig manad att ta till väl beprövade härskartekniker. Några av dessa härskartekniker kan vara;

  • Att ständigt ifrågasätta och avfärda den andres åsikter, tankar och värderingar.
  • Att förlöjliga och förminska den andre, i sällskap av andra eller innanför stängda dörrar.
  • Att frenetiskt rota igenom den andres saker och i vissa fall stjäla dem.
  • Att uttalat eller outtalat få den andre att undvika sociala aktiviteter på egen hand.
  • Att påtala att man tycker illa om den andres vänner, familj och dylikt.

Hur vet jag detta? Jag har upplevt det själv, flera gånger i livet, i långa perioder och med olika personer från barndomen och upp i vuxenlivet. Jag vet hur dessa mobbande kontrollfreaks kan trycka ner en och få en att ifrågasätta sig själv och ens existens. Jag har även träffat personer genom mina arbeten och i nära personliga relationer som råkat ut för flera eller alla ovanstående former av psykisk misshandel.

Det viktigaste att komma ihåg i alla lägen är att det ALDRIG är ok och att det ALDRIG ska tolereras eller accepteras. Sen är det ofta så att människor som visar sådana tendenser och beteenden själva mår dåligt eller själva har en dålig självbild som de borde söka hjälp för och arbeta med snarare än att ta den enkla utvägen och hitta någon de uppfattar som svagare och således kortsiktigt mår bättre genom att få den andre att må sämre. MEN deras eventuella problem är INTE VÅRT ANSVAR!!

När det gäller mobbing så ser jag rött. Att sparka neråt på de som redan ligger eller att hacka på de som är mindre än en själv är fegt och förtjänar enligt min mening alltid allvarliga konsekvenser för förövarna. Som gammalt mobboffer som skapat sig en egen väg i livet så är det naturligt för mig att vilja försvara och stärka de som utsätts för mobbing eller kontrollfreaks.

Hallå där Rebecka! :D

Nu har ni möjligheten att lära känna Rebecka Berg genom hennes nya profil som ni hittar HÄR !! Hon är en cool person med tonvis av livserfarenhet som förutom att ha en trevlig karl och två små grabbar även har ett gediget intresse för att arbeta med att stötta och hjälpa utsatta barn och ungdomar! Vi är mycket glada över att ha Rebecka med oss i vårt viktiga uppdrag.

 

Välkommen Louise!

Vi vill härmed välkomna Louise Sandberg till UVT. Louise är en driven person med en rad utbildningar bakom sig och pågående erfarenheter av den så kallade myndighetskarusellen. Förutom att vara en mycket kompetent skribent och kattmänniska så har Louise även ett gediget intresse för Fantasy- och Science Fiction. Vi ser med spänning fram emot att få ta del av hennes upplevelser och iakttagelser.