Första steget

Jag hinner inte sova, jag vill inte lägga mig i sängen och förlora den dyrbara tid jag kan lägga på min nyfunna passion. En passion som varar i en vecka, max två.

Mitt hjärta bankar så hårt i min bröstkorg, det slår runt 100-125 slag i minuten. I takt med med pulsationerna vidgar sig mina pupiller för att släppa in så mycket ljus som möjligt så jag kan lägga all fokus och kraft på det jag brinner för. Hela jag är eld och lågor, jag kan aldrig tro att det någonsin skulle svalna, men någonstans i mitt undermedvetna, så vet jag att denna glöd, snart ersätts med en annan.

Flertalet omdömeslösa projekt tar form, men avslutas aldrig.
Så här ser min vardag ut. 

 

Vill rulla ner gardinen och sova,  fördunkla mig i drömmarnas värld 24 timmar om dygnet.

Jag är värdelös…ingen vill umgås med mig”.

Paniken tar över.  Varför är jag så misslyckad? Varför är jag inte starkare?

Det här är också min vardag. 

Skillnaden är, att jag inte vet vilken vardag jag vaknar upp till.

 

Tidigare i mitt liv har jag brottats med bland annat kraftiga humörsvängningar, och till följd av detta sårat många människor jag älskar.

Jag ville inte vara arg, men blev det för minsta lilla. Var rädd för mig själv, och vad jag skulle göra när det svartnade i mina ögon.

Dagen då jag tog kontakt med vårdcentralen, var jag fast besluten om att något var fel och att jag ville förändras.

Kvällen innan hade jag behandlat en människa väldigt, väldigt illa. En person som låg mig väldigt varmt om hjärtat, och jag visste hela tiden att det var fel, men kunde inte kontrollera ilskan i stridens hetta. Jag har alltid varit en person som vill väl,  vara alla till lags,  men jag blev något helt annat när ilskan tog över mig.

Jag blev ganska bortprioriterad av vårdcentralen när jag ringde, för jag sa att jag vill ha hjälp med mina humörsvängningar. De trodde säkert att jag var i någon slags fas, som alla ungdomar går igenom.  ” Påverkar det dig somatiskt?” frågade kvinnan i receptionen.  ”Somatiskt? Nej det gör det inte, jag är bara så otroligt arg att jag inte kan kontrollera det”, svarade jag.

– Så du har inga fysiska besvär? svarade hon efter en kort suck.  Jag visste att jag var tvungen att ljuga för att bli tagen på allvar.  Jag mådde ju bra rent fysiskt, det var i huvudet jag mådde skit.

Jag blev så arg att jag hamnade i slagsmål,  fick många slag mot magen, och det har gjort ont i två veckor nu,  svarade jag” .

Efter många om och men fick jag en tid till en läkare,  fjorton dagar efter mitt samtal.

Andreas Persson!, ropade en man iklädd blå skjorta och vit rock.
Jag reste mig från bänken i väntrummet och följde med honom in på rummet. ”Dr Anonym,  Specialist i allmänmedicin” stod det på väggen bredvid dörren.

Slog mig ner på en utav de rostfria, obehagliga sjukhuspallarna med massa hål i och doktorn frågade direkt om jag fortfarande hade ont i buken.

Jag valde att fortsätta ljuga, ” Nej, det gör inte ont längre. men jag vill gärna ha hjälp med mina aggressioner, de är ett stort problem för mig”. 

Har du alltid haft de här humörsvängningarna, Andreas?, sa han med lugn och trygg röst.

Jag berättade om min barndom, hur jag kastat stolar efter mina klasskamrater, varit irriterande och störig i klassrummet.

– Jag tror vi ska utreda dig för ADHD, så jag skickar en remiss till Allmänpsykiatriska mottagningen”, sa doktor Anonym.

ADHD? Är man inte helt retarderad när man har det? Alltså jag är normal? Jag har bara lite svårt med humöret ibland? svarade jag aningen irriterad.

 

En månad efter mitt besök hos Doktor anonym, blev jag kallad till överläkaren på allmänpsykiatriska mottagningen, som i sin tur sparkade igång en sjuhelvetes utredning på 1,5 år. Där jag fick bygga med klossar, göra damptester och alla möjliga begåvningsundersökningar.

Efter att ha träffat femtioelva sjuksköterskor och psykologer (de tenderade att söka sig vidare efter en månads tjänstgöring) hade jag berättat om min uppväxt och livssituation för så många människor, att jag inte skämdes längre. Blev dock alltid väldigt bra bemött av dessa underbara människor, jag avskydde bara när de använde mitt namn i varje mening, som att jag var helt pantad i huvudet.

 

Överläkaren kallade mig till ett samtal, där jag skulle få höra vad de kommit fram till, vad de samlat in på 1,5 år.

–  Bla, bla bla! DSM-IV, DSM-5, ICD-10. , med F90,9, sa doktorn till sin läkarstuderande.

Jag fattade inget av vad de pratade om, blev rastlös och lekte med min penna som jag brukar.

–  TITTA! Ser du vad han gör nu? Klassiskt beteende för ADHD, utbrast doktorn och nickade mot den studerande.

Jag var i chock, kände mig som en apa i en bur. Väntade på att han skulle trolla fram en pinne åt sig själv och en till sin studerande som de kunde peta på mig med. Valde att ignorera det hela.

Vad har ni kommit fram till?,  frågade jag obekvämt.

-Vi har satt diagnosen ADHD med bipolär typ II, svarade han lite sådär nonchalant.

Jag fick inte så mycket svar av doktorn, men jag tog med mig det hem, började googla, och äntligen föll alla bitar på plats.

Det som väntade mig efter diagnosen var satt, var en lång period av kognitiva beteendeterapier och medicinering.

 

Idag är jag fortfarande rädd för vilken vardag jag vaknar upp till, men jag är aldrig arg. 

 

Fortsättning följer.

 

 

 

 

 

2 tankar på “Första steget

  1. Vilken gripande och välskriven text! Tack för att delar med dig!! Du beskriver känslorna så att man som läsare verkligen får ta del av hur det känns. Jag gillar verkligen ditt sätt att skriva! Starkt jobbat! 🙂

  2. Håller med ovanstående!
    Ska bli intressant att läsa din nästa text, blev otroligt berörd, Bipolära sjukdomar är något som jag är otroligt ”nyfiken” på. Måste varit en lättnad att få svar. Tack för att du delade med dig Andreas!

Lämna en kommentar