Arbetsförmedlingen och jag

Arbetsförmedlingen är en myndighet som ska finnas till hjälp i hela Sverige när man söker jobb. Jag har varit i kontakt med dem vid två olika perioder och kan tyvärr inte säga mycket bra om dem som en myndighet.

Första gången jag skrev in mig var direkt efter studenten 2014. Jag hade inget sommarjobb och skulle flytta i mitten av Augusti. Som inskriven måste man söka minst 10 jobb per månad. Jag hade fyllt i mina intresseområden på mina sidor inne på arbetsförmedlingens webbplats så att de kunde föreslå jobb. När man pratade med handledare var deras tips om hur man ska kunna få ett jobb följande: sök de jobben som finns ute på webbplatsen och lämna ut cv till affärerna i stan. Dessa två saker kan man göra utan att vara inskriven där så jag frågade om de inte kunde hjälpa till mer. Men jag blev åter hänvisad till jobben på hemsidan, vilka mest bestod av yrkesroller som krävde utbildning likt sköterskor och läkare samt en hel hög med telefonförsäljningstjänster.

Den enda skillnaden på att söka jobb på egen hand eller få hjälp av arbetsförmedlingen var att de skickar brev där de tipsar om olika jobbannonser. Jag fick totalt under mina 2.5 månader ett sådant brev. De tipsade om att jag,  en 19årig tjej utan butiksvana, skulle söka jobbet som stängningsansvarig på 7eleven på Malmö central. Detta jobbet hade arbetstimmar efter att sista bussen hem till Trelleborg gick och jag hade inget körkort vilket krävdes på meritlistan. Så detta tipset var ju inte särskilt hjälpsamt.

Efter tre veckors sökande utan resultat så blev jag tvungen att acceptera ett telefonförsäljarjobb. Jag ville absolut inte jobba med telefonförsäljning eftersom jag själv avskyr telefonförsäljare. Jag arbetade i fyra dagar. Fyra dagar av att känna mig hemsk att ringa upp och störa människor med enkäter som skulle leda till att fler skulle ringa dem eller försöka sälja bokpaket som i det finstilta var extremt mycket sämre än vad det lät som. På den tredje dagen kände jag att min magkatarr från gymnasiet kom igång igen och på den fjärde dagen tackade jag nej till att arbeta vidare.

Nästa gång jag hade kontakt med arbetsförmedlingen var våren 2016. Jag hade varit sjukskriven ett par månader och tagit paus från utbildningen utan att vilja hoppa tillbaka någon gång snart. Jag bodde då i Lund och gick till deras kontor och skrev in mig. Den handläggaren jag fick sa att han trodde att jag skulle behöva mer hjälp än pepp på att söka jobb och skrev över mig till deras rehabiliteringshandläggare. Denna handläggare lyssnade noga på min sjukdomshistoria och på hur jag inte trodde att jag skulle fortsätta plugga så fort jag blev frisk. Hon föreslog sedan att jag skulle få träffa deras arbetspsykolog för att avgöra hur vi skulle göra med mig. Hon pendlade mellan att jag skulle gå ett program inför arbetsträning eller om jag skulle gå en förberedande kurs innan men det skulle vara upp till arbetspsykologen.

Tyvärr kom aldrig den dagen då jag fick träffa deras arbetspsykolog eftersom jag flyttade tillbaka till Trelleborg och då inte skulle ha råd att pendla. Jag gick då och skrev in mig här. Personen som skrev in mig var skeptisk till att jag skulle vara hos dem men skrev ner min historia på min sida. (vilket jag inte förstod eftersom den tidigare handläggaren hade skrivit in allt samt planen med arbetspsykologen på min profil) Sedan fick jag vänta ett par veckor innan jag skulle få träffa rehabiliteringshandläggaren.

Innan jag skulle träffa henne skrev jag in mig på arbetsmarknadsförvaltningen så att jag kunde söka ekonomiskt bistånd då det var min enda möjlighet till inkomst innan arbetsförmedlingen kom igång med min aktivitetsersättning. När man får ekonomiskt bistånd krävs det att man visar att man vill ut ur sin ekonomiska kris och arbetsmarknadsförvaltningen kräver då att man är inskriven på arbetsförmedlingen.

Mötet med den nya handläggaren på arbetsförmedlingen gick dock inte så bra. Hon lyssnade på vad jag hade att säga om vad som hade planerats i Lund och hur jag mådde men det enda hon sa var att eftersom att jag var sjukskriven 100% så ansåg hon att jag inte borde vara inskriven överhuvudtaget. Dessutom lade hon ner arbetet kring min rätt till aktivitetsstöd.

Jag tror inte att jag behöver förklara hur nedslagen jag blev efter detta möte eller hur förvirrad jag var över att den planen som redan fanns klar kunde appliceras i Lund men inte i Trelleborg. Jag förstår ännu inte varför någon arbetar som rehabiliteringshandläggare när denne inte vill/kan hjälpa någon som är sjukskriven att faktiskt bli arbetsför igen. Jag är därför tacksam över att min handläggare på arbetsmarknadsförvaltningen kunde ta tag i situationen och se till att jag förblev inskriven.

I december 2016 bad min handläggare att alla instanser som var aktiva med mitt fall skulle samlas till ett avstämningsmöte med henne och försäkringskassan. Vad försäkringskassan skulle ha där och göra har jag ingen aning om eftersom jag inte är berättigad ett endaste öre från dem då jag bara studerat och inte jobbat mer än på sommaren tidigare. Datum eller vidare kontakt kom inte förrän vi alla kallades till möte i mitten på Mars. Väl på plats där så var alla på plats förutom försäkringskassan, som istället representerades av annan part, förutom rehabiliteringshandläggaren själv. Denne hade inte meddelat förhinder och kom heller inte sent. Vi hade mötet ändå och nu inväntar vi godkännande. Det tog ett par veckor innan vi fick veta att det blivit en dubbelbokning. Förutom strulet med min handläggare så glömde hon dessutom att berätta att jag ändå skulle skriva aktivitetsrapporter vilket då resulterade i att jag missade dem och fick reda på det via varningsbrev.

Vad poängen är med att jag ska skriva aktivitetsrapporter vet jag inte. Jag har inget arbetsrelaterat utan skriver istället att min behandling fortgår, jag fortsätter vänta på psykologtid och jag fortsätter delta i dagsjukvårdens aktiviteter. I de kommande kan jag nu (maj 2017) äntligen skriva in något som liknar arbete, nämligen arbetsträning.

’När mamma dricker’

”Det finns inget spöke i hela världen som är läskigare än mamma efter några glas” Trygga Barnen 💛

Samtidigt som du läser det här föds ännu ett antal alkoholister. Varje dag kliver hundratals svenskar in i ett missbruk som de aldrig kan tillfriskna ifrån. Och bredvid står oskyldiga barn som ser sina föräldrar försvinna in i dimman.

Idag är en halv miljon svenskar riskbrukare av alkohol. På varje missbrukare går det 8-12 anhöriga och vänner som drabbas. Det betyder närmre 5 miljoner människor drabbas.

Mellan 5.000 och 7.000 människor dör varje år av alkoholrelaterade sjukdomar och skador. Du trodde väl inte att du var påverkad? Men dagligen rullar miljontals skattekronor till vård av de skador som alkoholen skapar.

Läs mer om hur livet för många familjer ser ut, och vad du kan göra för att skapa drägligare tillvaro för de barn som drabbas. Kanske kan vår ökade kunskap och vårt engagemang hindra ännu fler glider iväg från sina barn, bort där ingen längre når.

www.tryggabarnen.org kan du möta många som arbetar för förändring.

Jag är både stolt och glad att projektet Unga Vuxna Trelleborg vill samverka, tillsammans kan vi lyfta barnperspektivet 🌸

 

Ett bra möte blev min vändpunkt

”Jag duger om jag är perfekt, mår du bra så mår jag bra”

Jag skrev i mitt första inlägg #maskrosbarn om när jag kom i kontakt med socialen för första gången. Jag var bara 18 år gammal, min son var nog strax innan ett år och jag kände att jag hade fått nog.

Hans pappa kom och gick med olika ursäkter, det var fyllor, brott, det ena med det andra och jag kunde inte lite på att han var drogfri längre, så jag tog kontakt med socialtjänsten för att få samarbetssamtal och stöd.

Han dök aldrig upp på vårt möte och då nämnde hon anhörig programmet som dom har på öppenvården. Jag minns inte så mycket av vårt samtal, men jag får en varm känsla i kroppen när jag tänker på det. Jag visste heller ingenting om medberoende och i den stunden kände jag inte heller att jag mådde speciellt dåligt. Jag berättade lite om hur vår situation såg ut och jag får en känsla av att hon verkligen lyssnade och snappade upp viktiga signaler, hon i det samtalet, genom att erbjuda mig en plats på anhörig programmet gav mig en brytpunkt i livet, en vändpunkt.

”Då visste jag inte att jag var medberoende, eller vad det var”

Rent spontant fattade jag nog ingenting om vad det var för något, Men jag kände nog å andra sidan att det kunde vara riktigt skönt att saker skulle handla om mig för omväxlings skull, och det är det bästa jag gjort i hela mitt liv.

Så tack till dig som tog emot mig som 18 årig mamma och bemötte mig som vilken annan mamma som helst, som såg mig, och visade mig vidare till rätt hjälp så jag har kunnat vara en sund och frisk mamma till min son.

Och framför allt tack till P som höll i min anhörig behandling, för att du såg mig och mina känslor. För att du lärde mig att hantera och känna mina känslor, gav mig viktiga verktyg i livet och för att du fick mig att förstå att jag är den viktigaste personen i mitt liv, det tar jag alltid med mig, du är fantastisk! 🌸

Det finns hopp och det finns rätt hjälp att få, alla förtjänar att må bra! 

 

Alkoholisten


”Barn som har föräldrar med beroende problematik tvingas växa upp för fort. Plötsligt är det de som måste ta ansvar för sin egen mamma eller pappa. Trygga barnen arbetar för att dessa barn kan få trygghet i sina liv och få lov att bara vara barn.”

Jag får känslan av att många människor än idag har väldigt liten kunskap om alkoholism, och än mindre hur det påverkar de anhöriga omkring, och framför allt barnen. Vuxna tror oftast att de kan dölja de ”vuxna” problemen genom att inte prata om det eller att hjälpa till att ’dölja’ den alkoholiserade föräldern genom diverse ursäkter om sjukdomar och annat, men barn märker väldigt tidigt när det är något som inte stämmer, detta utrycker sig ofta att man kanske går runt med en stor klump i magen och att man känner sig okoncentrerad. Detta kan också  leda till en ”osann” verklighet och de anhöriga/ barnen blir osäkra på sina känslor, man slutar lita på sina känslor.

Tillexempel så kanske barnet/den anhöriga känner sig orolig, rädd/ har en klump i magen, men familjen/ vuxna/ missbrukaren säger att ingenting är fel, då tar barnet/den anhöriga på sig skulden, ”det är jag som känner fel” -> börjar tänka på ”hur jag ska känna i denna situationen” istället, och så börjar man tänka på sina känslor istället för att känna dom.

”Alkoholism handlar om psykisk ohälsa”

Det som är viktigt för mig att förmedla i allt det här är att alkoholism finns i alla sammhällsklasser, den kan se ut på olika sätt, men känns oftast ungefär detsamma. Jag är själv uppvuxen i en stor villa med gula knutar, vi hade en stor grön trädgård med äppel träd. En av mina närmsta vänner bodde över gatan, jag hade minst 5 kaniner, det var käpp-hästar, kanin klubbar, hinder i trädgården uppställda av vita plast stolar och krattor. Där var nästan ständigt barn i trädgården och ungdomar i källaren (eftersom jag har en bror som är 5 år äldre än mig) och så hade jag föräldrar som verkligen älskade sina barn helhjärtat. idyllen är perfekt.

Mina föräldrar hade också två helt vanliga arbeten de åkte till varje dag, jag var otroligt aktiv i stallet och hos oss var alkohol egentligen ingenting konstigt alls, och jag kände inte heller någon oro kring alkohol. Mina föräldrar kunde ha fest på helgen där det serverades vin och öl och allt möjligt, det var nästan då man sov som tryggast.

Det är när det sker en personlighetsförändring som det blir oroligt.

Men så finns den där andra biten, som är hemlig, när något plötsligt förändras, när den ena plötsligt är jättesur, och den andre plötsligt är jättesnurrig, när man blir orolig, när den där personlighetförändringen sker som gör att man går runt med den där klumpen i magen och inte vet vad som är fel, när verkligheten plötsligt blir lite svår att ta på och det uppstår lögner och brutna löften.

Det är okej att både älska och hata den där personen. För mig har det hjälpt att skilja på dom och nästan se dom som olika personer, alkoholism är en sjukdom, du kan inte skylla på den, givetvis, men det är psykisk ohälsa och det är alldeles för tabubelagt, vi måste börja våga prata om det och de känslor som trycker omkring ämnet. Min erfarenhet av alkoholister (nyktra) är ju att den större delen faktiskt är de mest fantastiska, mest kärleksfulla, engagerade och otroligt kloka människor, det är iallafall min *förälder*!

Det finns många som behöver hjälp, och som vill ha hjälp och stöd. De kanske är i en djup sorg eller depression, men på grund av all tabu och på grund av att vi inte vågar fråga så möjliggör vi istället deras missbruk och deras psykiska ohälsa fortlöper.

Så frågan är fortfarande, hur når vi ut till dessa barn som ofta lider i skuggorna, som inte vågar prata om det på grund av all skam.

Vi måste #vågase #vågafråga #vågaståkvar och vi måste sluta döma, för allas skull🌸

 

Med varma soliga hälsningar Nathalie 🌸

”De ska inte vara hos oss”…

Foto: Sanja Gjenero

Under mina år som projektanställd inom vuxenpsykiatrin så har jag fått lära känna många empatiska, kompetenta och drivna personer som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med unga människor och unga vuxna.

Jag har dock uppmärksammat en viss fallenhet hos ett fåtal individer för att trivialisera eller bagatellisera, med andra ord förminska, vissa anledningar som yngre människor har för att söka sig till den psykiatriska vården.

Det mest förekommande exemplet på detta är när man blir irriterad över att många yngre människor söker sig till psykiatrin för bekymmer med relationer och då särskilt kärleksrelationer.

Här är några exempel på hur det kan låta;

”Det är alldeles för många som söker till oss när de egentligen inte behöver det”

”Man kan inte söka till oss bara för att ens pojkvän eller flickvän gjort slut”

”De ska inte vara hos oss”

Och visst, relationer är svåra. OLIKA svåra för OLIKA människor. Oavsett om man har någon form av psykisk ohälsa eller inte. Men personligen så anser jag inte att man ska trivialisera individens anledningar för att söka hjälp och stöd. Man borde snarare möta individen där denne befinner sig utan att lägga någon personlig värdering i saken.

Hos en del människor så kan psykisk ohälsa dessutom ligga latent och frammanas under kriser eller trauman. När vi mår dåligt och känner oss trasiga så behöver vi empati och förståelse. De flesta får det från familj eller nära vänner. Men vi får aldrig glömma hur många unga människor som sitter i olika former av utanförskap och således är, eller kan uppfatta sig som, helt ensamma.

Sen förstår jag självklart att man inom olika grenar av vården (och myndigheterna) ofta själva arbetar under allt annat än optimala förhållanden med ökat patienttillfall, tidsbrist och läkarbrist. Men detta är något som har med organisatoriska frågor att göra vilka ska lösas på chefsnivå, politisk nivå samt strukturell nivå. Den som söker hjälp för ett dåligt mående ska inte behöva nekas vård eller stöd bara för att hens anledning att söka inte anses allvarliga nog utifrån behandlarens egna värderingar.

Jag kände en tjej en gång i tiden i tonåren. En snäll och fantastisk tjej med hela livet framför sig. Hon nekades stöd när hon gick igenom en, för henne, väldigt svår period med problem hemma, skolfrånvaro och en pojkvän som behandlade henne som skit. Man tyckte inte att ”tonårsproblem” var något att söka hjälp för. Hon tog sitt liv kort därefter. Jag förlorade en vän. Familjen förlorade en dotter och en syster.

Så till alla som kommer i kontakt med dessa unga personer; lyssna på personen. Det är trots allt ditt jobb. Om personen ifråga inte ska ha just din hjälp så skicka hen till rätt plats. Då har du gjort ditt. Det kostar inget och du kan ha räddat ytterligare en person från en nedåtgående spiral av smärta som kunnat resultera i döden.

 

Maskrosbarn.

 

 

”Att få sin barndom märkt av alkohol sätter spår för livet”. Trygga Barnen

 

När jag var 18 år kom jag i kontakt med socialförvaltningen för första gången och fick hjälp med mitt medberoende, äntligen(!). Men jag kom i kontakt i socialförvaltningen som förälder, inte som barn eller tonåring. Jag fick som 17 åring mitt första barn, en fantastisk kille som betyder mer än alla stjärnor på himlen.

”Dysfunktionell uppväxt leder till andra osunda relationer”

Jag är uppväxt i ett hem med alkohol problematik, det betyder ofta att vi utvecklar mönster och vi går in i olika beteenden och roller för att kunna fungera. Detta hade jag givetvis ingen aning om då, så när min *förälder* blev nykter så träffade jag senare min sons pappa, som också hade ett riskbruk. (och jag skriver riskbruk före missbruk därför det inte är i min plats att kategorisera honom) Däremot påverkade det såklart mig. Det var ett dysfunktionellt hem, och en osund relation där mitt eget beteende, mitt kontrollbehov, min dåliga självkänsla, mitt psykiska mående och mitt behov av att omhänderta förvärrades kraftigt.

Vi tycker ju ofta att det är konstigt hur de barn som har föräldrar som missbrukar eller växer upp i ett hem där det finns våld ofta möter en partner som har samma beteende, och detta är ju på grund av de mönster vår hjärna ”programmerat”, vi känner igen oss hos denne personen och vi vet hur vi ska bete oss och vilken roll vi har.

”Ligger inte alkoholisterna på parkbänkarna i smutsiga kläder?”

Och så handlar det nog mycket också om okunskap.  För vad är alkoholism? Är det inte de som ligger i parken på bänken? Och varför mår jag så dåligt över Det? Och varför mår jag dåligt även när personen i fråga har blivit nykter? Och vad är jag så otroligt rädd för? Vad är egentligen ett medberoende?

Kan en alkoholist vara någon som stiger upp på morgonen och kör till jobbet? Som äger ett hus, har stor trädgård, två barn och representant i föräldrar rådet?

 

Jag kommer att fortsätta att skriva kring dessa frågorna i mitt nästa inlägg, skriv gärna själv frågor om du undrar eller är nyfiken på någonting. 

 

Mycket varma hälsningar Nathalie.🌸