Tyngden av en god sömn!

Foto: Somna

Vi vet alla hur viktigt det är med en god sömn. Det är nödvändigt för de flesta av oss för att kroppen ska få återhämta sig, särskilt efter olika slags påfrestningar. Vi fungerar i regel mer optimalt känslomässigt, mentalt och fysiskt om vi är tillräckligt utvilade. Det finns också de som menar på att sömnen är ett resultat av vår evolution, alltså att vi är genetiskt kodade till att sova på natten för att t.ex. spara på energin från våra näringsintag, hålla värmen då det ofta är svalare/kallare på natten och för att hålla oss utom räckhåll för andra rovdjur som är nattdjur.

I dagens samhälle så är sömnen extra viktig då vår vakna tid oftast är fullspäckad av olika sorters intryck som sedan behöver bearbetas. Men hur ska man kunna få en bra sömn om man exempelvis lider av sömnbrist pga. t.ex. rastlöshet eller stark oro i kroppen?

Ett alternativ som enligt både rapporter och egen erfarenhet fungerar mycket väl för många människor är det som kallas för tyngdtäcken. Bl.a. en studie från Örebro Universitet (läs den HÄR) visar att en lätt tyngd eller ett tryck mot kroppen, likt en kram, både är avslappnande och rogivande under insomning.

Det finns så många fördelar med tyngdtäcken för den som är i behov av en god, djupare och mer balanserad sömn. Trots att man kan läsa flera användares berättelser på nätet om tyngdtäckenas effektivitet så är det fortfarande många som kanske skulle behöva och/eller vilja testa ett tyngdtäcke som inte riktigt vet hur man får tag i ett.

Personligen så har jag haft mycket nytta av mitt tyngdtäcke då jag i samband med min ångest och ständiga oro i kroppen hade stora bekymmer med att somna in till natten. Min djupsömn har blivit avsevärt bättre sen jag först började använda tyngdtäcket.

Den varianten jag själv har är ett s.k. kedjetäcke på 8 kilo. Kedjetäcket är som ett helt vanligt täcke men med insydda kedjor av rostfritt stål. Det finns ett antal olika vikter att tillgå och i samband med utprovningen av tyngdtäckena så får man testa några olika alternativ. Innan kedjetäcket så prövade jag ett s.k. bolltäcke (med plastbollar insydda i fickor längs med hela täcket) på 7 kilo. Det hade samma effekt men jag tyckte helt enkelt att bolltäcket var för otympligt. Men detta är helt och hållet en smaksak.

”Jag fick tips om att det finns tyngdtäcke genom RSMH. Fick kontakt med arbetsterapeuten i kommunen genom min boendestödjare. Jag fick testa två olika täcken, ett bolltäcke och ett kedjetäcke. Till slut valde jag kedjetäcket.

Det är jätteskönt att ha det, känns som om man blir kramad av täcket”.

/Malin Rasmussen

Så hur skaffar man sig ett kedjetäcke på bästa sätt? Det är arbetsterapeuterna i din kommun som hjälper dig att få prova tyngdtäcken. Kontakta receptionen i din kommun och be att få komma i kontakt med en arbetsterapeut. Du kommer då att få pröva olika sorters tillgängliga tyngdtäcke för att se vilket som passar dig bäst. Under prövotiden så för du anteckningar i en ”dagbok” och ”sömnbok” där du anger utifrån självskattningsskalor hur sömnen och dags aktiviteter fungerar med tyngdtäcket.

Om du inte kan kontakta kommunens arbetsterapeuter själv så kan du prata med din vårdgivare, behandlare, boendestödjare eller personligt ombud. Lycka till och kommentera gärna nedan med egna erfarenheter av tyngdtäcken eller lämna en fråga i kommentarsfältet.

Glöm mig

”Jag minns varenda sekund. Jag kommer aldrig att glömma det. Och mamma kommer inte ihåg någonting.”

En förlorad  barndom
En hemlighet där obehöriga ej äga tillträde.
En föreställning som pågår på ostadiga ben. Där främsta uppgiften är att inte få veta.
En spelplan. Ett tidtagarur på jakt efter sekunder och minuter.
”det är för långt”
Någonstans i backspegeln fanns en tid.
Minnet av närhet.
En önskan att få tillbaka sin mamma när hon bara körde vidare.
Utan en blick.
Och så med en blick som allt för väl känns igen.
Tystnad.
Ett meddelande på telefonen.
Glöm mig.
Ett tomrum som också tar plats.
Om att minnas allt.
Men ändå inte komma ihåg.
”Hur ska man då kunna säga förlåt? ”

Det är något plågsamt bekant i att läsa om någon annan. Jag känner såväl igen det där oändliga sökandet efter försoning. Men det går att finna en inre frid.

 

Sjuk men ändå inte sjuk

Psykisk ohälsa, en sjukdom som enligt siffror borde kunna klassas som en folksjukdom. De flesta vet någon som lider eller har lidit av det på någon nivå. Ändå talar man knappt om det. För bara 30-40 år sedan så stängdes man in på mentalsjukhus istället för att få hjälp. Idag känns det ibland som om människor är rädda att bli smittade om man talar för högt eller för ofta om det. Dessutom är det för få som vill arbeta med det. Krisen inom psykiatrin blir allt värre och inte ser det lovande ut med nya psykologer eller psykiatriker. Personligen har jag stått i kö 9-10 månader för att få komma till psykolog, vårdgarantin ligger på tre.

När man får träffa en läkare är deras första reaktion att titta lite fundersamt på en. Efter en stund skriver de ut piller och gör en kort undersökning för att konstatera att det inte ligger något uppenbart fysiskt problem bakom symptomen. En sjukskrivning görs direkt. Sedan fortgår det. Efter en månad är man tillbaka; Bättre? Bra, återgå till ditt liv i 100% takt utan att kolla på om det var livsstilen eller ens personliga situation som låg till grund för symptomen. Inte bättre? Vi höjer dosen eller byter medicin och förlänger sjukskrivningen.

Jag blev sjukskriven i mitten på november 2015 och lyckades med hjälp av en underbar kurator på ungdomsmottagningen till slut komma in på allmänpsykiatrin i Lund. Efter två möten med en psykolog som ansåg mig frisk så remitterades jag om till triagemottagningen i Trelleborg. Där får jag frågan om jag fått komma till dagsjukvård? Jag visste inte ens att det fanns. Denna instans med så många olika sätt att hjälpa hade inte nämnts under mina 10 månader som sjukskriven. Och via dagsjukvården fick jag reda på min rättighet till personligt ombud, ekonomiskt bistånd och andra resurser kommunen har att erbjuda.

Hur min vårdcentral inte kan nämna dessa hjälpmedel går mig helt förbi. Piller kan man ordna. Magiska piller som rubbar signalämnen och hormoner och ger en alla möjliga biverkningar men skicka mig vidare till en instans utrustad för de problem jag uppvisat? Borde inte det vara bland de första man gör? I alla fall att informera om var man kan vända sig, det finns ju mer än var triage, dagsjukvården och kommunen erbjuder. Rsmh, kompassen, kastanjegården mm hjälper, stödjer och erbjuder sällskap bland andra drabbade.

Allmänläkare har för lite kunskap och behöver få för vana att skicka psykiskt relaterade fall till instanser med den kunskapen, inte skriva ut piller och hoppas att det ska gå över av sig själv. Det må heta att man är sjuk, att man drabbas av en depression likt en halsfluss och att man blir diagnostiserad. Men psykisk ohälsa kan inte alltid förklaras med syndrom eller fysiska faktorer, inga bakterier eller virus. Ofta spelar händelser, stress och personsyn en stor roll, något som inte är kriterier i en sjukdom. Alla får inte en diagnos och får stämpeln “psykiskt sjuk”. Alla passar inte in i de få mallar man har för olika diagnoser.

Dessutom kan det vara svårt för en själv att identifiera sig som just sjuk. Det finns många tillfällen, dagar nästan veckor där jag känner mig som mig själv, normal. Men på två sekunder kan allt sluta fungera. Bilder om att jag ska skära mig dyker upp för min inre syn och paniken kryper. Samtidigt blir jag apatisk och orörlig. Stiga upp är omöjligt, äta är omöjligt, duscha är omöjligt osv osv. Är jag sjuk om jag inte kan få mig själv att stiga upp? Är jag sjuk om jag inte har aptit? Är jag sjuk för att jag blir så trött att en dusch skulle bli för mycket? Läkare kan inte hitta en diagnos, kuratorn kunde inte hitta en diagnos och psykiatrikern kan inte hitta en diagnos. Är jag ändå sjuk? Eller är det något som är fundamentalt fel? I mitt psyke? I mitt sätt att se och uppleva världen omkring mig? Händer detta på grund av signalämnen i obalans eller förtränga minnen från min barndom? Skulle mitt självskadebeteende ha uppkommit om jag fått hjälp tidigare? Varför fungerar mina mediciner på ett sätt som enligt min psykiatriker inte borde vara möjligt?

Jag lider alltså av psykisk ohälsa. Om jag är sjuk eller inte sjuk kan ingen konstatera. Antagligen skulle en psykolog kunna utesluta många saker, men då måste man, till att börja med, få träffa en.