Del 2 – Att välja ett nyktert liv

Del 2 – Att välja ett nyktert liv

Med facit i hand så finns där många anledningar till varför jag inte dricker alkoholhaltiga drycker längre. Jag kan säkerligen fylla en A4-sida med anledningar till varför man inte ska dricka alkohol, men den främsta anledningen till varför jag väljer bort spriten är för att jag inte kan hantera den. För mig finns det inget stopp förrän jag är full. Att dricka för att det var gott kunde hända någon gång när mamma gjort någon drink man aldrig provat förr, eller när man satt hemma hos pappa och det var grillkväll. Men var det fest.. Ja.. Då var det fest. Salongsberusad dög inte. Minnesluckor, spyor, bakfylla… Ja, i alla fall de två sistnämnda hände mer än bara två, tre gånger om man säger så. En annan anledning, som också väger in mycket till mitt beslut, är min bakgrund som psykiskt instabil. Som aktiv självskadare med ångest och depression är det starkt rekommenderat att inte dricka – även om man många gånger gjorde det för att få ”slappna av” lite.

Det var en flykt från verkligheten.. En icke genomtänkt flykt vill säga, för det fungerar ju inte så och det vet de flesta om. Man kan inte fly sina problem genom att supa bort dem.

Nyår 2017-2018 satt jag ensam hemma hos mamma med min hund. En myskväll med god mat, film och soffhäng – bara jag och min hund Ina. Det var då jag förstod att jag inte ville ha alkoholen i mitt system fler gånger. Det kändes inte värt det. Nu ville jag inte fly längre. Jag kunde inte. Jag ville ta hand om mig själv och Ina. Vara en så bra människa jag bara kan, för min egen och andras skull. På mitt rum har jag en så kallad ”bucketlist”. Där står några punkter med saker som jag ska genomföra under 2018. Längst ner skrev jag ”vara nykter/ ingen alkohol” och jag fick ett stort leende på läpparna. Nu började resan mot ett bättre liv.

Min pappa har också problem med alkoholen, men även han har blivit medveten om sin problematik och har varit nykter lika länge som jag. Jag tror att vi hjälper varandra på det sättet. Vi pushar inte varandra. Vi pratar sällan om det, men vi vet. Vi vet att vi kan, och att vi gör detta tillsammans. Pappa skulle nog kunna kallas ”periodare” om man nu ska sätta in honom i ett fack för alkoholister. Han kunde dricka några öl eller ta en grogg, och där var inga problem alls. Men! (ja, där finns oftast alltid ett MEN) när är han mådde psykiskt dåligt och hade ont som fan av sina arbetsskador… Då tog han till spriten. Han flydde ett tag. Flydde psykisk och fysisk smärta. Det hjälpte inte långsiktigt, men det hjälpte där och då – och ibland räckte det.

Det är nog inte många som tänker på att psykisk ohälsa och alkohol- eller drogproblematik ofta går hand i hand. När du går på stan och ser en ”A-lagare” i parken med öl i handen, så är kanske inte frågan om varför han faktiskt sitter där som dyker upp först i huvudet. Troligtvis inte. Man tycker att de är jobbiga, äckliga och patetiska. Man undrar varför de lägger sina pengar på alkohol istället för en ny jacka, eller varför de väljer att supa bort sina dagar istället för att ”ta tag i sina liv” så att säga. Jag tror inte jag har mött eller hört om en enda person som har alkoholproblematik men inte psykiska problem. Inte en enda. Visst är det väldigt sorgligt när man tänker efter?

Jag hade inte pratat med någon om att sluta dricka. Det har aldrig varit någonting jag behövt prata om heller. Detta har heller aldrig pratats om med mina vårdkontakter. Det kanske har kommit på tal, men det är ingenting jag minns något av. Där finns inget trauma kring valet att sluta dricka och därför anser jag att det inte är någonting jag behöver dela med mig av inom psykvården. Jag har annat som måste pratas om och bearbetas, och jag väljer att prioritera det som jag faktiskt behöver hjälp med.

Som ni kanske förstår så har mitt beslut om att bli nykter inte varit svårt. Däremot har det varit svårt för några personer i mitt umgänge att acceptera mitt val.

Jag förstår varför de runtomkring mig undrar varför jag plötsligt slutat när jag en gång var den som hällde i mig och bara släppte loss. Jag svarar gärna på deras frågor -när frågan är oskyldig. Men när jag blir ifrågasatt på ett negativt sätt, och när vissa personer försökt pusha mig till att dricka.. Nej, det tar jag inte. Jag blir aldrig irriterad eller arg. Jag har ingen attityd, utan är väldigt neutral i mina svar när jag inte blir accepterad kring mitt val att vara nykter. – ”men EN grogg kan du ju ta!” – ”drick cider eller öl istället, du behöver inte ta starksprit” – ”du kan inte motstå dunken, kom igen nu!” – ”om du ändå inte ska dricka behöver du ju inte komma hit” Visst blir man trött i kroppen bara av att läsa dessa fyra kommentarer ovan? Men i längden är det så värt att stå ut med personer som inte förstår. Där är ingen annan som behöver förstå! Jag vet att detta är rätt för mig, och jag kommer må så mycket bättre av att hålla mig borta från ”rosa pantern”, ”apelsinaren” och ”dunken”. Jag lever fortfarande mitt liv, precis som jag gjorde innan jag blev nykter! Jag går fortfarande på fester och kommer ibland inte hem förrän natt räknas som morgon. Skillnaden är att jag faktiskt mår bra under hela kvällen, och jag slipper alla bakfyllebesvär – bortsett från att man känner sig trött som ett ålderdomshem.

Idag är det inte många som ifrågasätter mitt val. Många berömmer mig istället och anser att det är ett bra och framförallt moget beslut.

Jag har tänkt mycket på frågan om vad vården och myndigheter kan göra för barn som har en förälder med missbruk, och det är väldigt svårt att svara på. Jag själv var bara 12 år när min pappa självmedicinerade med alkohol, men jag såg ju inte det som att han är alkoholist. Jag såg bara att han var ledsen, och det var ingenting jag ville berätta för någon. Jag tror att det borde pratas mer om alkoholism i skolorna. Även i ung ålder. Barn ser mer än vad de borde se, men tror ofta att detta hör till livet och vardagen. De kanske – precis som jag gjorde – inte förstår vad som faktiskt händer. Barn och ungdomar bör bli mer informerade om att en alkoholist inte ser ut eller beter sig på ett visst sätt. Min pappa ser inte ut som en ”A-lagare” i parken. Han är en helt vanlig medelålders man med ett ordentligt jobb, en egen bostad och rena kläder. Skolan anser jag vara prio ett. För oavsett vad man vill tro, så sitter där troligtvis minst en elev som har en förälder eller annan närstående som är aktiv alkoholist. En annan sak som jag anser är viktigt är: TA BARNET PÅ ALLVAR! Om barnet berättar att den ena föräldern dricker mycket och man anser att hemmiljön inte är bra för ett barn, så måste man försöka göra något åt det! Jag förstår att det är viktigt och att första steget troligtvis är att ta kontakt med föräldrarna (målsman). Men det räcker ibland inte där. Håll koll! En alkoholist är ofta inte den som skyltar med sitt beroende. Vad som sker mellan fyra väggar stannar ofta där. En alkoholist behöver inte ens vara medveten om att den faktiskt har problem med alkohol. Om man märker att barnet inte riktigt mår bra, och inte hänger med i skolan så gör något åt saken! Underlätta för eleven! Visa att skolan är en trygghet. Att lärarna finns där för att barnen ska lära sig. Kanske går det att ordna så att eleven kan stanna kvar en stund efter skolan och få hjälp med läxor? Ofta kan det vara svårt att koncentrera sig på ”hemmaplan”, och då kan denna halvtimme eller timmen underlätta och hjälpa barnet otroligt mycket.

Alla kan göra skillnad, men då måste vi sluta blunda för problemen!

 

Lämna en kommentar