Unga vuxna sätter färg på Trelleborg

Klicka här för fullständigt program (öppnas i nytt fönster)

Personligt ombud – Trelleborg

Träff med Marie Wigårde: Personligt ombud i Trelleborgs kommun.

  • Marie är det enda personliga ombudet i Trelleborgs kommun.
  • Hon har ca 70 klienter om året.
  • Vissa har hon kontinuerlig kontakt med, vissa lite då & då när de är i extra behov av hennes stöd.
  • Klienterna söker upp henne genom att mejla eller ringa själv, andra har föräldrar som är oroliga och kontaktar henne och ibland är det någon kontaktperson inom vård/myndighet som kontaktar henne för en klients räkning.
  • Hon har mycket samverkan med Arbetsmarknadsförvaltningen, arbetsförmedlingen, vårdcentraler och allmänpsykiatrin.
  • Klienternas ålder varierar mellan 18-65 år.
  • Vissa klienter vill ha lite hjälp med ekonomin men ej ha någon god man. Då kan Marie stötta med att påminna när det är dags att betala räkningarna eller hjälpa de som behöver stöd i hur man betalar räkningarna.
  • Hon lotsar folk i rätt riktning med att söka boendestöd, söka fonder, kallar till möte, påminner om möte, hjälper folk att söka rätt sorts hjälp och kanske få rätt sorts diagnos samt fungerar som en länk mellan klienten och myndighetskontakterna.
  • De unga vuxna behöver hjälp med att komma in i systemet.  Det behövs erfarenhet när det gäller papper, blanketter, ersättning, stöd osv. De som är äldre har oftast varit med länge och ”anpassat” sig.
  • De unga vuxna vill hellre ha kontakt via mejl & sms medan de äldre föredrar att alltid ses.
  • Marie berättar att bemötandet av klienten är mycket viktig. Det har blivit bättre än hur det var för ett par år sedan. Då kunde bemötande från olika vård & myndigheter vara lite si sådär.
  • Marie lägger upp sina tider själv. Vill någon hellre träffas på kvällen eller helgen, så går det bra. Hon upplever att unga hellre vill träffas på okonventionella tider.
  • Mötet med klienterna sker oftast hemma hos klienten själv, på ett café, på dagverksamheten Kärnan eller där klienten känner sig bekväm. Vid första mötet berättar klienten om sina problem, detta för att Marie ska bilda sig en uppfattning om svårigheterna och hur de ska gå vidare tillsammans.
  • Hon upplever att klienten ofta känner osäkerhet vid olika möte, då är det bra att ha Marie med som en stöttepelare och ett par extra öron som hör och kommer ihåg vad som blir sagt.
  • Hon upplever det som att det finns en del skillnader mellan äldre klienter och de unga vuxna. Det är helt andra förutsättningar som ges idag på unga.

 

Länk från Trelleborg Kommuns hemsida där man kan läsa mer om personligt ombud:

PERSONLIGT OMBUD I TRELLEBORGS KOMMUN

 

Några ord från Louise Sandberg som har haft Marie Wigårde som personligt ombud.

Under en frukost på dagsjukvården så pratar vi lite löst om hur livet ser ut. Jag berättar om mina farhågor att missa något som krävs av mig för att jag ska få ersättning eller att försäkringskassan ska sluta godkänna min sjukskrivnings osv. Då reagerar en man som arbetar som mentor på dagsjukvården. ”Har du inte personligt ombud?” Jag visste inte ens vad det var så han förklarade att alla människor har rätt till att be om hjälp av ett personligt ombud när det kommer till t.ex. myndighetskontakter.

Jag googlade fram Trelleborgs ombud och lämnade ett meddelande. Hon ringde upp mig och vi träffades för att bena ut mina frågor och vad hon kunde hjälpa mig med. Hon har sedan hjälpt mig med att förstå vad försäkringskassan är ute efter, hur jag ska göra för att söka ekonomiskt bistånd och överklaga när de beslutat att neka mig pengar samt hjälpt mig med vilka som ska ha kopior på min sjukskrivning för att allt ska stämma.

Hennes hjälp har varit ovärderlig då den har gett mig lugn, jag har kunnat vara säker på att jag gjort allt jag ska och jag visste att jag hade någon att vända mig till om något skulle hända. Jag kan känna en stor frustration över att inte Arbetsmarknadsförvaltningen informerade mig om att det fanns ett personligt ombud i Trelleborg. Jag berättade ju för dem om min oro att missa eller missförstå något och att jag kände hur lite koll jag hade i allt kaos.

Något annat som också ger mig stor frustration är att det endast finns ett personligt ombud i hela kommunen. Vi är många som känner ett starkt behov av hjälp och många skulle må bra av att kunna få det stödet som ett personligt ombud kan ge. Jag tror dessutom att behovet kommer att öka och bli för mycket för en person att möta.

 

Del 2 – Att välja ett nyktert liv

Del 2 – Att välja ett nyktert liv

Med facit i hand så finns där många anledningar till varför jag inte dricker alkoholhaltiga drycker längre. Jag kan säkerligen fylla en A4-sida med anledningar till varför man inte ska dricka alkohol, men den främsta anledningen till varför jag väljer bort spriten är för att jag inte kan hantera den. För mig finns det inget stopp förrän jag är full. Att dricka för att det var gott kunde hända någon gång när mamma gjort någon drink man aldrig provat förr, eller när man satt hemma hos pappa och det var grillkväll. Men var det fest.. Ja.. Då var det fest. Salongsberusad dög inte. Minnesluckor, spyor, bakfylla… Ja, i alla fall de två sistnämnda hände mer än bara två, tre gånger om man säger så. En annan anledning, som också väger in mycket till mitt beslut, är min bakgrund som psykiskt instabil. Som aktiv självskadare med ångest och depression är det starkt rekommenderat att inte dricka – även om man många gånger gjorde det för att få ”slappna av” lite.

Det var en flykt från verkligheten.. En icke genomtänkt flykt vill säga, för det fungerar ju inte så och det vet de flesta om. Man kan inte fly sina problem genom att supa bort dem.

Nyår 2017-2018 satt jag ensam hemma hos mamma med min hund. En myskväll med god mat, film och soffhäng – bara jag och min hund Ina. Det var då jag förstod att jag inte ville ha alkoholen i mitt system fler gånger. Det kändes inte värt det. Nu ville jag inte fly längre. Jag kunde inte. Jag ville ta hand om mig själv och Ina. Vara en så bra människa jag bara kan, för min egen och andras skull. På mitt rum har jag en så kallad ”bucketlist”. Där står några punkter med saker som jag ska genomföra under 2018. Längst ner skrev jag ”vara nykter/ ingen alkohol” och jag fick ett stort leende på läpparna. Nu började resan mot ett bättre liv.

Min pappa har också problem med alkoholen, men även han har blivit medveten om sin problematik och har varit nykter lika länge som jag. Jag tror att vi hjälper varandra på det sättet. Vi pushar inte varandra. Vi pratar sällan om det, men vi vet. Vi vet att vi kan, och att vi gör detta tillsammans. Pappa skulle nog kunna kallas ”periodare” om man nu ska sätta in honom i ett fack för alkoholister. Han kunde dricka några öl eller ta en grogg, och där var inga problem alls. Men! (ja, där finns oftast alltid ett MEN) när är han mådde psykiskt dåligt och hade ont som fan av sina arbetsskador… Då tog han till spriten. Han flydde ett tag. Flydde psykisk och fysisk smärta. Det hjälpte inte långsiktigt, men det hjälpte där och då – och ibland räckte det.

Det är nog inte många som tänker på att psykisk ohälsa och alkohol- eller drogproblematik ofta går hand i hand. När du går på stan och ser en ”A-lagare” i parken med öl i handen, så är kanske inte frågan om varför han faktiskt sitter där som dyker upp först i huvudet. Troligtvis inte. Man tycker att de är jobbiga, äckliga och patetiska. Man undrar varför de lägger sina pengar på alkohol istället för en ny jacka, eller varför de väljer att supa bort sina dagar istället för att ”ta tag i sina liv” så att säga. Jag tror inte jag har mött eller hört om en enda person som har alkoholproblematik men inte psykiska problem. Inte en enda. Visst är det väldigt sorgligt när man tänker efter?

Jag hade inte pratat med någon om att sluta dricka. Det har aldrig varit någonting jag behövt prata om heller. Detta har heller aldrig pratats om med mina vårdkontakter. Det kanske har kommit på tal, men det är ingenting jag minns något av. Där finns inget trauma kring valet att sluta dricka och därför anser jag att det inte är någonting jag behöver dela med mig av inom psykvården. Jag har annat som måste pratas om och bearbetas, och jag väljer att prioritera det som jag faktiskt behöver hjälp med.

Som ni kanske förstår så har mitt beslut om att bli nykter inte varit svårt. Däremot har det varit svårt för några personer i mitt umgänge att acceptera mitt val.

Jag förstår varför de runtomkring mig undrar varför jag plötsligt slutat när jag en gång var den som hällde i mig och bara släppte loss. Jag svarar gärna på deras frågor -när frågan är oskyldig. Men när jag blir ifrågasatt på ett negativt sätt, och när vissa personer försökt pusha mig till att dricka.. Nej, det tar jag inte. Jag blir aldrig irriterad eller arg. Jag har ingen attityd, utan är väldigt neutral i mina svar när jag inte blir accepterad kring mitt val att vara nykter. – ”men EN grogg kan du ju ta!” – ”drick cider eller öl istället, du behöver inte ta starksprit” – ”du kan inte motstå dunken, kom igen nu!” – ”om du ändå inte ska dricka behöver du ju inte komma hit” Visst blir man trött i kroppen bara av att läsa dessa fyra kommentarer ovan? Men i längden är det så värt att stå ut med personer som inte förstår. Där är ingen annan som behöver förstå! Jag vet att detta är rätt för mig, och jag kommer må så mycket bättre av att hålla mig borta från ”rosa pantern”, ”apelsinaren” och ”dunken”. Jag lever fortfarande mitt liv, precis som jag gjorde innan jag blev nykter! Jag går fortfarande på fester och kommer ibland inte hem förrän natt räknas som morgon. Skillnaden är att jag faktiskt mår bra under hela kvällen, och jag slipper alla bakfyllebesvär – bortsett från att man känner sig trött som ett ålderdomshem.

Idag är det inte många som ifrågasätter mitt val. Många berömmer mig istället och anser att det är ett bra och framförallt moget beslut.

Jag har tänkt mycket på frågan om vad vården och myndigheter kan göra för barn som har en förälder med missbruk, och det är väldigt svårt att svara på. Jag själv var bara 12 år när min pappa självmedicinerade med alkohol, men jag såg ju inte det som att han är alkoholist. Jag såg bara att han var ledsen, och det var ingenting jag ville berätta för någon. Jag tror att det borde pratas mer om alkoholism i skolorna. Även i ung ålder. Barn ser mer än vad de borde se, men tror ofta att detta hör till livet och vardagen. De kanske – precis som jag gjorde – inte förstår vad som faktiskt händer. Barn och ungdomar bör bli mer informerade om att en alkoholist inte ser ut eller beter sig på ett visst sätt. Min pappa ser inte ut som en ”A-lagare” i parken. Han är en helt vanlig medelålders man med ett ordentligt jobb, en egen bostad och rena kläder. Skolan anser jag vara prio ett. För oavsett vad man vill tro, så sitter där troligtvis minst en elev som har en förälder eller annan närstående som är aktiv alkoholist. En annan sak som jag anser är viktigt är: TA BARNET PÅ ALLVAR! Om barnet berättar att den ena föräldern dricker mycket och man anser att hemmiljön inte är bra för ett barn, så måste man försöka göra något åt det! Jag förstår att det är viktigt och att första steget troligtvis är att ta kontakt med föräldrarna (målsman). Men det räcker ibland inte där. Håll koll! En alkoholist är ofta inte den som skyltar med sitt beroende. Vad som sker mellan fyra väggar stannar ofta där. En alkoholist behöver inte ens vara medveten om att den faktiskt har problem med alkohol. Om man märker att barnet inte riktigt mår bra, och inte hänger med i skolan så gör något åt saken! Underlätta för eleven! Visa att skolan är en trygghet. Att lärarna finns där för att barnen ska lära sig. Kanske går det att ordna så att eleven kan stanna kvar en stund efter skolan och få hjälp med läxor? Ofta kan det vara svårt att koncentrera sig på ”hemmaplan”, och då kan denna halvtimme eller timmen underlätta och hjälpa barnet otroligt mycket.

Alla kan göra skillnad, men då måste vi sluta blunda för problemen!

 

Del 1 – Lyckan över en öl

Del 1 – Lyckan över en öl

Jag och min pappa har inte alltid haft en bra relation. Men med åren – och allt vad det inneburit – så har vi lyckats bygga upp en fin och nära relation och det är jag himla glad över. Det finns ingenting att klaga på förutom distansen, men även den är problemfri då vi pratar i telefon varje dag och träffas så ofta vi kan. Hade jag kunnat så hade jag gärna bott hos båda mina föräldrar, men att pendla 1,5 timme enkel resa är inte speciellt lockande.

Våra problem förr har dock inte bara bestått av småtjafs. Det har varit hot, örfilar, hårda ord, alkohol och psykisk ohälsa. Det är en kort och bra sammanfattning av min och min pappas gemensamma historia.

Det tog många år innan jag förstod att min pappa är alkoholist.

Min pappa, en alkoholist? Nej?! Han satt inte på en parkbänk hela dagarna och luktade svett och urin. Han jobbade och lade inte alla sina pengar på det som systembolaget hade att erbjuda. Nej, min pappa var INTE alkoholist!

Visst är det tragiskt att barn och ungdomar inte är mer informerade om beroendeproblematik?

Jag förstod inte att pappa hade alkoholproblem förrän jag ca runt 17-18 år gammal, trots att det hade varit ganska tydligt redan när jag var ca 12 år.

Jag hade frågat pappa varför han drack och han svarade att det berodde på yrkesskador och konsekvenserna av dem. Han fick skador som ledde till sjukskrivning. Var det inte axeln så var det ryggen och pappa kände att han inte dög. Så fort han blev bättre och kunde jobba så var det något annat på kroppen som tog stryk och så blev han sjukskriven igen.

Smärtan från en skada och depressionen han fick från att vara sjukskriven ledde till att han ”tog till flaskan”. Det var alltså inte bara själva skadan och sjukskrivningen som fick honom att bli aktiv i sitt beroende utan också känslan av hopplöshet, frustration och känslan av att inte duga.

Psykisk ohälsa och beroendeproblematik kan visa sig vara en farlig kombination. Det har vi facit på.

 

För några år sedan gick det så pass långt att pappas drickande ledde till en hemsk olycka. Jag tror att det var då han insåg att han hade problem och bestämde sig för att sluta dricka alkohol. Det höll i fyra månader, sen drack han igen. Men därefter med måtta. Han kunde dricka 2 öl och stoppa där. Det tyckte jag var helt okej. Visst blev jag rädd, och lite besviken, över att han drack igen men var samtidigt stolt över att han under en hel grillkväll kunde hålla sig till två öl och en grogg. Han blev ju inte berusad!

 

I början av detta år ringde pappa till mig och berättade att han gjort ett misstag och blivit väldigt full. Så nu var det slut! Han insåg nog att det fanns viktigare saker att lägga fokus och pengar på. Han sa det i alla fall. Jag blev så glad över att höra att han tänkte sluta helt. Bli nykter! Jag själv har slutat dricka då jag inte funnit några balans i mitt drickande, utan måste hälla i mig alkohol om jag är på fest eller ute på puben. Det blir inte speciellt dyrt då jag blir full efter bara några groggar. Men det kan bli farligt och jag måste tänka på min säkerhet. Dessutom vill jag hitta balansen i mitt liv och i mitt mående. Och då är alkohol helt enkelt en sådan sak som jag väljer att utesluta. Så när pappa berättade detta för mig så kände jag en sådan kraft och vilja! Detta var något jag och pappa skulle göra tillsammans! 2018 var året då vi tillsammans blev nyktra och tog ett stort steg till en bättre framtid tillsammans.

Ni märker själv, jag var hoppfull! Så när pappa för några veckor sedan skickade en video till mig där han håller i en öl, så kände som att min mamma vändes ut och in så ledsen hon blev. Och jag kände mig ledsen och visste inte vad jag skulle göra.

Jag var så besviken.. tills han vände på flaskan. Då sken jag upp som en sol!

Jag visste inte att man kunde bli så lycklig över en alkoholfri öl.

Sofie – felaktigt placerad inom rättspsykiatrin

Unga Vuxna Trelleborg har träffat Sofie som är 30 år gammal. Hon har frikostligt delat med sig av sin historia om att som ung självskadande tjej bli felaktigt placerad inom rättspsykiatrin med personer som är dömda till rättspsykiatri för ett brott de begått.

 

Bildresultat för tvångshandskar

Bild på den omtalade tvångshandsken som självskadepatienter inom rättspsykiatrin kunde ha på sig. Ibland flera månader åt gången.

För att läsa hela intervjun med Sofie, klicka HÄR!

Premiär för Månadens Tema

Hej,

Nu rullar maskineriet igång på allvar här hos oss på UVT. Nu startar vi med ”Månadens Tema”. Tanken är att vi gemensamt väljer ut ett särskilt ämne som vi kommer att fokusera på under en månads tid.

Det första ämnet är vård- och myndighetskontakter där våra fantastiska inspiratörer delar med sig av sina egna upplevelser och erfarenheter.

Klicka på länkarna nedan för att läsa våra inspiratörers upplevelser och erfarenheter i sin kontakt med olika vårdinstanser och myndigheter.

Att bollas mellan olika instanser av Louise Sandberg

Reflektioner kring vårdkontakter av Andreas Persson

Mitt i en behandling och plötsligt myndig av Ida Wilör

Det behövs guidade turer i psykiatridjungeln av Johanna Nilsson

Vi vill uppmuntra er att läsa, fundera, kommentera, fråga eller bli del av detta genom att berätta om något särskilt NI varit med om, bra eller mindre bra, som är värt att lyftas upp.

Intervju med Louise och Duke

– Tack vare att det finns en del fantastiska människor som jobbar inom vården och myndigheter, hamnade jag här. Jag är bara sjukskriven halvtid nu och jag vill verkligen dela med mig av mina erfarenheter för att göra en skillnad så att någon annan slipper vara med om det jag var med om, säger Louise Sandberg.

 

 

Klicka HÄR för att läsa intervjun med processledare Duke och vår fantastiska inspiratör Louise i Lokaltidningen Trelleborg.

Louise pratar om hur det är att falla mellan stolarna och Duke pratar vidare om projekt UVT.

 

 

På rätt väg för framtiden.

Den senaste tiden så har jag blivit varse om ett par nyare satsningar i södra Skåne som vänder sig till unga personer och där syftet är att öka unga personers delaktighet och inflytande.

Detta är ett område jag brunnit för extra mycket genom åren och en av drivkrafterna bakom viljan att skriva ner vår första projektansökan som ledde till pilotstudien som nu lett till denna fortsättning av Unga Vuxna Trelleborg.

Med en lång krokig väg bakom och en ryggsäck fylld till sprängbredden av allehanda slags bagage så kom jag, efter alldeles för många år, in i ett sammanhang där jag gavs verktygen och stödet att nå ut till andra med min berättelse. Jag talar förstås om Projektet Värdefullt.

Det gläder mig så enormt mycket att fler och fler väljer att satsa på inflytande- och delaktighetsarbeten. Alltså att inkludera människor i utformningen av samhällsapparaten som vi alla i någon grad påverkas av.

Det är inte lika främmande längre att tala om dessa frågor och även om detta är betryggande i sig så har vi långt kvar att gå. Vi behöver ett samhälle där unga människor känner sig välkomna, oavsett vem man är eller vart man kommer ifrån.

För mig så är det en självklarhet att vi ska ha ett mångkulturellt och inkluderande samhälle. Vi ska också se till att arbeta för att våra myndigheter, vården, skolan och systemet ligger i linje med samhällsutvecklingen och behoven denna ständiga och snabba utveckling innebär.

Jag är övertygad om att detta är något vi kan åstadkomma på sikt. Samarbete byggt på empati, innovativt tänk och en vilja till att ta risker är alla nycklar till framgång i dessa frågor.

Unga människor ska ALLTID vara ett samhälles absoluta topprioritering oavsett politiskt styre. För att bygga en bättre, tryggare och mer hållbar framtid så måste vi satsa på den framtiden och alla som på ett eller annat sätt aktivt jobbar med dessa frågorna är med och sår frön för just denna framtid.

Vi är på rätt väg. Och jag är stolt som får vara en del av den utvecklingen tillsammans med Josse, Louise, Andy och Nathalie, våra projektägare och alla vi kommer i kontakt med.