Unga vuxna sätter färg på Trelleborg

Klicka här för fullständigt program (öppnas i nytt fönster)

Louise bloggar vidare

Vi kan stolt meddela att vår kära medarbetare och inspiratör Louise Sandberg lagt om och skapat en ny blogg där hon kommer att bidra med personliga erfarenheter och betraktelser.

Inom kort så kommer Louise även att skriva en krönika hos oss där hon kommer att ta upp en rad ämnen som kan vara av intresse för både profession och egenerfarna.

Klicka HÄR för att läsa och följa bloggen.

Månadens tema – Ett avgörande i mina vård- och myndighetskontakter

Månadens tema fokuserar på avgörande ögonblick och kontakter inom vård- och myndigheter.

Vi har alla erfarenheter av smärta, ovisshet, rädsla eller svårigheter under livets gång, det är ju en del av livet. Men för flera av oss så kan det helt enkelt bli för mycket att klara av på egen hand.

Det är ingen i att sträcka ut en hand och be om hjälp. Men det kan ta tid att inse att man behöver hjälp, man måste vara mogen/redo för det själv.

Många gånger så kan det vara besvärligt och ta alldeles för lång tid innan/om man får just den hjälpen man behöver.

Det vi vill förmedla tillsammans med inspiratörerna denna månaden är att ge några exempel på avgöranden i resan mot ett bättre mående. Vad var det som gjorde att denna kontakten blev ett avgörande? Hur kan andra behövande få kontakt med samma instanser?

Klicka nedan för att läsa texterna;

Dagsjukvården, de gav mig vändningen

Självskadefri tack vare Team Agnes

En avgörande allians

Några individer som gjort skillnad i mitt vuxenliv

På rätt väg för framtiden.

Den senaste tiden så har jag blivit varse om ett par nyare satsningar i södra Skåne som vänder sig till unga personer och där syftet är att öka unga personers delaktighet och inflytande.

Detta är ett område jag brunnit för extra mycket genom åren och en av drivkrafterna bakom viljan att skriva ner vår första projektansökan som ledde till pilotstudien som nu lett till denna fortsättning av Unga Vuxna Trelleborg.

Med en lång krokig väg bakom och en ryggsäck fylld till sprängbredden av allehanda slags bagage så kom jag, efter alldeles för många år, in i ett sammanhang där jag gavs verktygen och stödet att nå ut till andra med min berättelse. Jag talar förstås om Projektet Värdefullt.

Det gläder mig så enormt mycket att fler och fler väljer att satsa på inflytande- och delaktighetsarbeten. Alltså att inkludera människor i utformningen av samhällsapparaten som vi alla i någon grad påverkas av.

Det är inte lika främmande längre att tala om dessa frågor och även om detta är betryggande i sig så har vi långt kvar att gå. Vi behöver ett samhälle där unga människor känner sig välkomna, oavsett vem man är eller vart man kommer ifrån.

För mig så är det en självklarhet att vi ska ha ett mångkulturellt och inkluderande samhälle. Vi ska också se till att arbeta för att våra myndigheter, vården, skolan och systemet ligger i linje med samhällsutvecklingen och behoven denna ständiga och snabba utveckling innebär.

Jag är övertygad om att detta är något vi kan åstadkomma på sikt. Samarbete byggt på empati, innovativt tänk och en vilja till att ta risker är alla nycklar till framgång i dessa frågor.

Unga människor ska ALLTID vara ett samhälles absoluta topprioritering oavsett politiskt styre. För att bygga en bättre, tryggare och mer hållbar framtid så måste vi satsa på den framtiden och alla som på ett eller annat sätt aktivt jobbar med dessa frågorna är med och sår frön för just denna framtid.

Vi är på rätt väg. Och jag är stolt som får vara en del av den utvecklingen tillsammans med Josse, Louise, Andy och Nathalie, våra projektägare och alla vi kommer i kontakt med.

 

 

Ett mynt har två sidor.

Skillnaden bipolär 1 & 2

Om depressioner varvas med kraftiga manier, ofta med psykotiska symptom, kallas tillståndet för bipolär sjukdom typ 1.

Om depressionerna istället varvas med hypomanier (en lindrigare form av mani) kallas tillståndet för bipolär sjukdom typ 2.

Vid hypomani framträder olika symtom såsom minskat sömnbehov, starkt självförtroende, ökad och målinriktad aktivitet (intensivt engagerad i arbete, skola, socialt eller sexuellt) eller psykomotorisk agitation/irritabilitet.  Man har oftast sjukdomsinsikt, till skillnad från typ 1 där mani kan ge mycket svåra konsekvenser.

För mig, när jag kliver in i min hypomana bubbla, innebär det att jag kan prata mer än vanligt, att tankarna går snabbare, att jag klarar mig med betydligt mindre sömn, är mer energisk och tycker att jag mår riktigt jävla bra. Ja, jag kan faktiskt säga att jag är lycklig och tillfreds med livet.

För många är hypomana episoder enbart positiva, till exempel för konstnärer som blir mer kreativa.

Neuropsykiatriska teamet i Trelleborg har fantastiska medarbetare som aldrig någonsin skakat om min tillit till dem, utan bara fått mig att förundras över hur professionella och ödmjuka de är, de har välkomnat mig med värme och engagemang i min behandling. All heder och respekt till er underbara människor.

Något jag uppmärksammat vid bedömningen av min sjukdom, är hur lätt det förväxlas med vanlig depression, då man oftast inte söker hjälp under den hypomana episoden, för man mår så otroligt bra. När man sedan växlar över till den depressiva episoden har man lite mer kontakt med psykiatrin, och just i detta läge är det svårt att fånga upp sjukdomen. man ser bara en sida av myntet.

Jag bankade mitt huvud i väggen till jag svimmade

Jag minns ett tidigare besök hos min dåvarande läkare,  då jag sökte hjälp under en depressiv episod. Det var en utav de värsta depressioner jag upplevt, som att jag levde i ett verkligt helvete. Kände mig som den mest ensamma människa i världen, trots jag har en familj och vänner jag älskar mer än något annat, så fanns det inget som kunde få mig känna mig mindre ensam. Jag grät 10 timmar om dygnet, sov 14 timmar, grät 10 timmar, sov 14 timmar. var så själsligt och mentalt trött på mig själv och denna jävla sjukdom att jag bankade mitt huvud i väggen till jag svimmade.

När jag kom till allmänpsykiatrin för att tala ut om detta, erbjöd man mig inte några samtal hos psykolog, nej man la fokus på hur jag åt och tränade. Allt jag ville var att ha någon att prata med.  Jag har än idag aldrig blivit erbjuden att medicinera för depressioner eller det bipolära, utan man har lagt all kraft på ADHD.

Det jag önskar av vården, är att se till mer än vad som händer i livet just då när man söker, att fråga lite mer konkret ” hur ser livet ut för dig annars”? För det finns så otroligt många differentialdiagnoser till depression, allt från somatiska sjukdomar till psykiska.

Jag önskar även att man kanske fokuserat lite mer på samtal, än att förlita sig på medicinering, vilket i min värld bara är en lösning på kort sikt.  Läser man dessutom i FASS, på alla dessa substanser man ska stoppa i sig, så står det ” Det används enbart efter att andra läkemedelsfria behandlingsmetoder har prövats, så som samtalsterapi och beteendeterapi.” men man blir sällan erbjuden detta.  Tänk på, det är en rättighet för dig, och en skyldighet för psykiatrin, att erbjuda dessa behandlingar innan du får massa mediciner som behandling.

Med detta inlägg vädjar jag till er som kanske upplever eller känner någon som går igenom just detta att uppmärksamma depressioner, men även hur du/personen mår mellan varven. Det är så lätt att det missas och att man blir erbjuden fel vård.

Peace, love and understanding

 

 

Sjuk men ändå inte sjuk

Psykisk ohälsa, en sjukdom som enligt siffror borde kunna klassas som en folksjukdom. De flesta vet någon som lider eller har lidit av det på någon nivå. Ändå talar man knappt om det. För bara 30-40 år sedan så stängdes man in på mentalsjukhus istället för att få hjälp. Idag känns det ibland som om människor är rädda att bli smittade om man talar för högt eller för ofta om det. Dessutom är det för få som vill arbeta med det. Krisen inom psykiatrin blir allt värre och inte ser det lovande ut med nya psykologer eller psykiatriker. Personligen har jag stått i kö 9-10 månader för att få komma till psykolog, vårdgarantin ligger på tre.

När man får träffa en läkare är deras första reaktion att titta lite fundersamt på en. Efter en stund skriver de ut piller och gör en kort undersökning för att konstatera att det inte ligger något uppenbart fysiskt problem bakom symptomen. En sjukskrivning görs direkt. Sedan fortgår det. Efter en månad är man tillbaka; Bättre? Bra, återgå till ditt liv i 100% takt utan att kolla på om det var livsstilen eller ens personliga situation som låg till grund för symptomen. Inte bättre? Vi höjer dosen eller byter medicin och förlänger sjukskrivningen.

Jag blev sjukskriven i mitten på november 2015 och lyckades med hjälp av en underbar kurator på ungdomsmottagningen till slut komma in på allmänpsykiatrin i Lund. Efter två möten med en psykolog som ansåg mig frisk så remitterades jag om till triagemottagningen i Trelleborg. Där får jag frågan om jag fått komma till dagsjukvård? Jag visste inte ens att det fanns. Denna instans med så många olika sätt att hjälpa hade inte nämnts under mina 10 månader som sjukskriven. Och via dagsjukvården fick jag reda på min rättighet till personligt ombud, ekonomiskt bistånd och andra resurser kommunen har att erbjuda.

Hur min vårdcentral inte kan nämna dessa hjälpmedel går mig helt förbi. Piller kan man ordna. Magiska piller som rubbar signalämnen och hormoner och ger en alla möjliga biverkningar men skicka mig vidare till en instans utrustad för de problem jag uppvisat? Borde inte det vara bland de första man gör? I alla fall att informera om var man kan vända sig, det finns ju mer än var triage, dagsjukvården och kommunen erbjuder. Rsmh, kompassen, kastanjegården mm hjälper, stödjer och erbjuder sällskap bland andra drabbade.

Allmänläkare har för lite kunskap och behöver få för vana att skicka psykiskt relaterade fall till instanser med den kunskapen, inte skriva ut piller och hoppas att det ska gå över av sig själv. Det må heta att man är sjuk, att man drabbas av en depression likt en halsfluss och att man blir diagnostiserad. Men psykisk ohälsa kan inte alltid förklaras med syndrom eller fysiska faktorer, inga bakterier eller virus. Ofta spelar händelser, stress och personsyn en stor roll, något som inte är kriterier i en sjukdom. Alla får inte en diagnos och får stämpeln “psykiskt sjuk”. Alla passar inte in i de få mallar man har för olika diagnoser.

Dessutom kan det vara svårt för en själv att identifiera sig som just sjuk. Det finns många tillfällen, dagar nästan veckor där jag känner mig som mig själv, normal. Men på två sekunder kan allt sluta fungera. Bilder om att jag ska skära mig dyker upp för min inre syn och paniken kryper. Samtidigt blir jag apatisk och orörlig. Stiga upp är omöjligt, äta är omöjligt, duscha är omöjligt osv osv. Är jag sjuk om jag inte kan få mig själv att stiga upp? Är jag sjuk om jag inte har aptit? Är jag sjuk för att jag blir så trött att en dusch skulle bli för mycket? Läkare kan inte hitta en diagnos, kuratorn kunde inte hitta en diagnos och psykiatrikern kan inte hitta en diagnos. Är jag ändå sjuk? Eller är det något som är fundamentalt fel? I mitt psyke? I mitt sätt att se och uppleva världen omkring mig? Händer detta på grund av signalämnen i obalans eller förtränga minnen från min barndom? Skulle mitt självskadebeteende ha uppkommit om jag fått hjälp tidigare? Varför fungerar mina mediciner på ett sätt som enligt min psykiatriker inte borde vara möjligt?

Jag lider alltså av psykisk ohälsa. Om jag är sjuk eller inte sjuk kan ingen konstatera. Antagligen skulle en psykolog kunna utesluta många saker, men då måste man, till att börja med, få träffa en.

Försäkringskassan

Försäkringskassan var för mig en okänd myndighet som inte har särskilt bra rykte. De är de som sköter sjukbidragen och som ska ha in läkarintygen för att godkänna sjukskrivningar. De gör även en del annat som har med olika bidrag att göra men jag har inte varit berättigad att ansöka om dessa.

Jag fick veta att jag efter 14 dagars sjukdom skulle skicka in ett läkarintyg till dem för att kunna fortsätta vara sjukskriven från mina universitetsstudier. Försäkringskassan godkände dock inte min första läkares remiss då de ansåg att han inte beskrev mitt tillstånd tillräckligt utförligt. När jag ringde för att se hur allt var så sa de att de hade försökt få en bättre beskrivning per telefon men att han inte kunnat ge bra svar. De godkände sjukskrivningen ändå för att underlätta för mig.

Min nästa kontakt med dem var hur det skulle bli angående pengar nu och de förklarade att jag skulle få mitt CSN bidrag+lån istället för sjukpenning fram till skolårets slut. Därefter var jag inte berättigad några vidare bidrag därifrån eller från försäkringskassan eftersom jag aldrig jobbat i 6 månader på samma arbetsplats utan endast studerat. Hur det kan få lov att vara såhär förstår jag inte. Varför ska man som student bli utslängd från trygghetssystemet bara för att man inte arbetat? Det är allmänt känt att en universitetsutbildning är som ett heltidsjobb med en del arbete hemma men ändå får man ingen ersättning om man går in i väggen eller drabbas av en långvarig sjukdom. Dessutom förväntas man nästan i dagens samhälle studera vidare för att visa att man vill ha ett bra jobb.

Resultatet blev att jag har fått söka ekonomiskt bistånd istället, i alla mina många månader som sjukskriven . När jag väl blev så pass frisk att jag nu kommer kunna ingå i projekt eller arbetsträning så ska jag egentligen kunna söka en del bidrag från försäkringskassan igen. Istället blev jag rekommenderad av en av mina handläggare att fortsätta söka ekonomiskt bistånd ett tag till för att slippa krav och liknande från myndigheter då min sjukskrivning nu gått ner till 75%.

Samverkan på Riktigt

Unga Vuxna Trelleborg vill utifrån sitt okonventionella arbetssätt sträva för något vi valt att kalla Samverkan på Riktigt, alltså att föregå med gott exempel i samverkansfrågor inom kommunen och upptagningsområdet.

Det pratas flitigt om samverkan. Men vi vet att det är ett luddigt begrepp och att alla verkar definiera eller tolka innebörden av ordet olika. Unga Vuxna Trelleborg anser kort och gott att samverkan innebär att olika parter känner till, har kontakt med och stöttar varandras arbete när man ändå arbetar mot samma långsiktiga mål. Svårare än så behöver det inte vara.

I vårt fall så arbetar vi med alternativa eller okonventionella vägar i att möta och stötta utsatta individer i syfte att erövra, eller återerövra, kontrollen och intresset över sitt eget liv. Vi anser att man ska lyssna till och tillvarata upplevelserna och erfarenheterna av sina klienter, kunder, patienter, vårdtagare, brukare, elever OCH den egna personalstyrkan för att TILLSAMMANS bygga upp ett samhälle där alla parter arbetar mot samma mål.

Egenerfarenhet och inflytandefrågor

Vi arbetar med egenerfarenhet och inflytandefrågor som berör alla på sikt även om vi arbetar gentemot en särskild målgrupp. Man måste ha en vilja att ta sitt liv i en positiv riktning men för att kunna göra det bästa av sin situation så behöver vi ett samhälle som ser potentialen i människor oavsett kön, bakgrund, etnicitet, sexuell läggning och trosuppfattning (eller brist därav för den delen…).

Vi behöver också en samhällsservice som är fritt från prestige-tänket om vem som har den ”bästa” lösningen eller vem som kan marknadsföra sig och synliggöra sig mest. Allt sådant nonsens hör inte hemma i framtidens samhälle.

Där jag faktiskt fann hjälp

Kommunen och arbetsmarknadsförvaltningen Trelleborg:

Trelleborgs kommun har valt att låta en del av socialens jobb falla på arbetsmarknadsförvaltningen. Därför var det hit jag fick söka mig när jag fann mig nära en absolut ekonomisk kris.

Då jag bara har studerat och haft helg/sommarjobb så var jag inte berättigad till någon ersättning när jag blev sjukskriven. Därför fick jag lämna lägenheten i Lund och flytta tillbaka hem till min far i Trelleborg. När pengarna var helt slut var det dags att vända sig till socialen, eller i Trelleborgs fall, kommunen och arbetsmarknadsförvaltningen. Jag hörde av mig till kommunens kundtjänst som berättade hur jag skulle ansöka online. Problemet var bara att kommunens system inte hade hunnit med min ändring av folkbokföring så jag fick åka ner till kommunhuset ändå. Där hjälpte de mig på plats med min ansökan men de verkade inte veta hur allt skulle tolkas i formuläret. De kom också på att jag måste få godkänt från arbetsmarknadsförvaltningen innan jag kunde få några pengar.

Jag fick en tid med en handläggare och fick för tusende gången berätta min sjukdomshistoria och ovissheten om min nuvarande situation. Min handläggare var väldigt förstående och förklarade hur systemet funkar och vad de kräver. Som sagt så ordnade hon senare problemen med arbetsförmedlingen och skrev en planering för mig som baserades på min sjukdomshistoria.

Jag har sedan träffat min handläggare fler gånger och vi har kommit fram till samma sak var gång, att mitt deltagande på dagsjukvården hos Trelleborg vuxenpsykiatri, hjälper mig framåt och att vi väntar med större åtgärder innan sjukskrivningen hävs.

Vid avstämningsmötet bestämdes det att min sjukskrivning ska upphävas i pril och att jag då ska ingå i ett program hos arbetsmarknadsförvaltningen som förbereder en inför arbetsträning och att jag då ska få rätt till både aktivitetsersättning och bidrag. Jag har dessutom rätten att själv välja område som jag kan tänka mig att prova när jag ska arbetsträna.

Ledaren för den grupp jag i april blev del av är en utmärkt människokännare som skulle kunna arbeta som vad som helst när det kommer till människor. Hon har hjälp mig att få perspektiv på mig själv och mina relationer. Hon har sett igenom den okontrollerbara och automatiska fasad som jag får vid möten med nya människor. Hon har med positiva och vänliga ord försäkrat mig om att det är inte mitt fel att jag har hamnat här men att jag måste bli mer avslappnad i en arbetsroll om jag inte ska falla tillbaka igen.

Vid tillfällena då gruppen träffades så fick vi reflektera över hur våra dagar såg ut, hur vi ville att de ska se ut och vad vi kan göra för att nå dit. Vi fick även göra tester som skulle kunna visa oss arbetsområden som passar oss. Jag fick många vårdande förslag och gruppledaren konstaterade helt enkelt att jag är en social människa som tycker om att vara med andra människor, en bild som jag aldrig föreställt mig om mig själv förut.

Via gruppledaren fick jag en arbetsträningsplats där jag nu är 6 timmar i veckan. Min huvudsakliga uppgift är egentligen inte särskilt arbetsinriktad utan hon tyckte att jag skulle lära och lyssna på mannen som jag arbetar med. Han ska visa hur jag kan slappna av, våga göra fel och släppa lite på mig alltför höga arbetsmoral.

Arbetsförmedlingen och jag

Arbetsförmedlingen är en myndighet som ska finnas till hjälp i hela Sverige när man söker jobb. Jag har varit i kontakt med dem vid två olika perioder och kan tyvärr inte säga mycket bra om dem som en myndighet.

Första gången jag skrev in mig var direkt efter studenten 2014. Jag hade inget sommarjobb och skulle flytta i mitten av Augusti. Som inskriven måste man söka minst 10 jobb per månad. Jag hade fyllt i mina intresseområden på mina sidor inne på arbetsförmedlingens webbplats så att de kunde föreslå jobb. När man pratade med handledare var deras tips om hur man ska kunna få ett jobb följande: sök de jobben som finns ute på webbplatsen och lämna ut cv till affärerna i stan. Dessa två saker kan man göra utan att vara inskriven där så jag frågade om de inte kunde hjälpa till mer. Men jag blev åter hänvisad till jobben på hemsidan, vilka mest bestod av yrkesroller som krävde utbildning likt sköterskor och läkare samt en hel hög med telefonförsäljningstjänster.

Den enda skillnaden på att söka jobb på egen hand eller få hjälp av arbetsförmedlingen var att de skickar brev där de tipsar om olika jobbannonser. Jag fick totalt under mina 2.5 månader ett sådant brev. De tipsade om att jag,  en 19årig tjej utan butiksvana, skulle söka jobbet som stängningsansvarig på 7eleven på Malmö central. Detta jobbet hade arbetstimmar efter att sista bussen hem till Trelleborg gick och jag hade inget körkort vilket krävdes på meritlistan. Så detta tipset var ju inte särskilt hjälpsamt.

Efter tre veckors sökande utan resultat så blev jag tvungen att acceptera ett telefonförsäljarjobb. Jag ville absolut inte jobba med telefonförsäljning eftersom jag själv avskyr telefonförsäljare. Jag arbetade i fyra dagar. Fyra dagar av att känna mig hemsk att ringa upp och störa människor med enkäter som skulle leda till att fler skulle ringa dem eller försöka sälja bokpaket som i det finstilta var extremt mycket sämre än vad det lät som. På den tredje dagen kände jag att min magkatarr från gymnasiet kom igång igen och på den fjärde dagen tackade jag nej till att arbeta vidare.

Nästa gång jag hade kontakt med arbetsförmedlingen var våren 2016. Jag hade varit sjukskriven ett par månader och tagit paus från utbildningen utan att vilja hoppa tillbaka någon gång snart. Jag bodde då i Lund och gick till deras kontor och skrev in mig. Den handläggaren jag fick sa att han trodde att jag skulle behöva mer hjälp än pepp på att söka jobb och skrev över mig till deras rehabiliteringshandläggare. Denna handläggare lyssnade noga på min sjukdomshistoria och på hur jag inte trodde att jag skulle fortsätta plugga så fort jag blev frisk. Hon föreslog sedan att jag skulle få träffa deras arbetspsykolog för att avgöra hur vi skulle göra med mig. Hon pendlade mellan att jag skulle gå ett program inför arbetsträning eller om jag skulle gå en förberedande kurs innan men det skulle vara upp till arbetspsykologen.

Tyvärr kom aldrig den dagen då jag fick träffa deras arbetspsykolog eftersom jag flyttade tillbaka till Trelleborg och då inte skulle ha råd att pendla. Jag gick då och skrev in mig här. Personen som skrev in mig var skeptisk till att jag skulle vara hos dem men skrev ner min historia på min sida. (vilket jag inte förstod eftersom den tidigare handläggaren hade skrivit in allt samt planen med arbetspsykologen på min profil) Sedan fick jag vänta ett par veckor innan jag skulle få träffa rehabiliteringshandläggaren.

Innan jag skulle träffa henne skrev jag in mig på arbetsmarknadsförvaltningen så att jag kunde söka ekonomiskt bistånd då det var min enda möjlighet till inkomst innan arbetsförmedlingen kom igång med min aktivitetsersättning. När man får ekonomiskt bistånd krävs det att man visar att man vill ut ur sin ekonomiska kris och arbetsmarknadsförvaltningen kräver då att man är inskriven på arbetsförmedlingen.

Mötet med den nya handläggaren på arbetsförmedlingen gick dock inte så bra. Hon lyssnade på vad jag hade att säga om vad som hade planerats i Lund och hur jag mådde men det enda hon sa var att eftersom att jag var sjukskriven 100% så ansåg hon att jag inte borde vara inskriven överhuvudtaget. Dessutom lade hon ner arbetet kring min rätt till aktivitetsstöd.

Jag tror inte att jag behöver förklara hur nedslagen jag blev efter detta möte eller hur förvirrad jag var över att den planen som redan fanns klar kunde appliceras i Lund men inte i Trelleborg. Jag förstår ännu inte varför någon arbetar som rehabiliteringshandläggare när denne inte vill/kan hjälpa någon som är sjukskriven att faktiskt bli arbetsför igen. Jag är därför tacksam över att min handläggare på arbetsmarknadsförvaltningen kunde ta tag i situationen och se till att jag förblev inskriven.

I december 2016 bad min handläggare att alla instanser som var aktiva med mitt fall skulle samlas till ett avstämningsmöte med henne och försäkringskassan. Vad försäkringskassan skulle ha där och göra har jag ingen aning om eftersom jag inte är berättigad ett endaste öre från dem då jag bara studerat och inte jobbat mer än på sommaren tidigare. Datum eller vidare kontakt kom inte förrän vi alla kallades till möte i mitten på Mars. Väl på plats där så var alla på plats förutom försäkringskassan, som istället representerades av annan part, förutom rehabiliteringshandläggaren själv. Denne hade inte meddelat förhinder och kom heller inte sent. Vi hade mötet ändå och nu inväntar vi godkännande. Det tog ett par veckor innan vi fick veta att det blivit en dubbelbokning. Förutom strulet med min handläggare så glömde hon dessutom att berätta att jag ändå skulle skriva aktivitetsrapporter vilket då resulterade i att jag missade dem och fick reda på det via varningsbrev.

Vad poängen är med att jag ska skriva aktivitetsrapporter vet jag inte. Jag har inget arbetsrelaterat utan skriver istället att min behandling fortgår, jag fortsätter vänta på psykologtid och jag fortsätter delta i dagsjukvårdens aktiviteter. I de kommande kan jag nu (maj 2017) äntligen skriva in något som liknar arbete, nämligen arbetsträning.