Unga vuxna sätter färg på Trelleborg

Klicka här för fullständigt program (öppnas i nytt fönster)

Louise bloggar vidare

Vi kan stolt meddela att vår kära medarbetare och inspiratör Louise Sandberg lagt om och skapat en ny blogg där hon kommer att bidra med personliga erfarenheter och betraktelser.

Inom kort så kommer Louise även att skriva en krönika hos oss där hon kommer att ta upp en rad ämnen som kan vara av intresse för både profession och egenerfarna.

Klicka HÄR för att läsa och följa bloggen.

Personligt ombud – Trelleborg

Träff med Marie Wigårde: Personligt ombud i Trelleborgs kommun.

  • Marie är det enda personliga ombudet i Trelleborgs kommun.
  • Hon har ca 70 klienter om året.
  • Vissa har hon kontinuerlig kontakt med, vissa lite då & då när de är i extra behov av hennes stöd.
  • Klienterna söker upp henne genom att mejla eller ringa själv, andra har föräldrar som är oroliga och kontaktar henne och ibland är det någon kontaktperson inom vård/myndighet som kontaktar henne för en klients räkning.
  • Hon har mycket samverkan med Arbetsmarknadsförvaltningen, arbetsförmedlingen, vårdcentraler och allmänpsykiatrin.
  • Klienternas ålder varierar mellan 18-65 år.
  • Vissa klienter vill ha lite hjälp med ekonomin men ej ha någon god man. Då kan Marie stötta med att påminna när det är dags att betala räkningarna eller hjälpa de som behöver stöd i hur man betalar räkningarna.
  • Hon lotsar folk i rätt riktning med att söka boendestöd, söka fonder, kallar till möte, påminner om möte, hjälper folk att söka rätt sorts hjälp och kanske få rätt sorts diagnos samt fungerar som en länk mellan klienten och myndighetskontakterna.
  • De unga vuxna behöver hjälp med att komma in i systemet.  Det behövs erfarenhet när det gäller papper, blanketter, ersättning, stöd osv. De som är äldre har oftast varit med länge och ”anpassat” sig.
  • De unga vuxna vill hellre ha kontakt via mejl & sms medan de äldre föredrar att alltid ses.
  • Marie berättar att bemötandet av klienten är mycket viktig. Det har blivit bättre än hur det var för ett par år sedan. Då kunde bemötande från olika vård & myndigheter vara lite si sådär.
  • Marie lägger upp sina tider själv. Vill någon hellre träffas på kvällen eller helgen, så går det bra. Hon upplever att unga hellre vill träffas på okonventionella tider.
  • Mötet med klienterna sker oftast hemma hos klienten själv, på ett café, på dagverksamheten Kärnan eller där klienten känner sig bekväm. Vid första mötet berättar klienten om sina problem, detta för att Marie ska bilda sig en uppfattning om svårigheterna och hur de ska gå vidare tillsammans.
  • Hon upplever att klienten ofta känner osäkerhet vid olika möte, då är det bra att ha Marie med som en stöttepelare och ett par extra öron som hör och kommer ihåg vad som blir sagt.
  • Hon upplever det som att det finns en del skillnader mellan äldre klienter och de unga vuxna. Det är helt andra förutsättningar som ges idag på unga.

 

Länk från Trelleborg Kommuns hemsida där man kan läsa mer om personligt ombud:

PERSONLIGT OMBUD I TRELLEBORGS KOMMUN

 

Några ord från Louise Sandberg som har haft Marie Wigårde som personligt ombud.

Under en frukost på dagsjukvården så pratar vi lite löst om hur livet ser ut. Jag berättar om mina farhågor att missa något som krävs av mig för att jag ska få ersättning eller att försäkringskassan ska sluta godkänna min sjukskrivnings osv. Då reagerar en man som arbetar som mentor på dagsjukvården. ”Har du inte personligt ombud?” Jag visste inte ens vad det var så han förklarade att alla människor har rätt till att be om hjälp av ett personligt ombud när det kommer till t.ex. myndighetskontakter.

Jag googlade fram Trelleborgs ombud och lämnade ett meddelande. Hon ringde upp mig och vi träffades för att bena ut mina frågor och vad hon kunde hjälpa mig med. Hon har sedan hjälpt mig med att förstå vad försäkringskassan är ute efter, hur jag ska göra för att söka ekonomiskt bistånd och överklaga när de beslutat att neka mig pengar samt hjälpt mig med vilka som ska ha kopior på min sjukskrivning för att allt ska stämma.

Hennes hjälp har varit ovärderlig då den har gett mig lugn, jag har kunnat vara säker på att jag gjort allt jag ska och jag visste att jag hade någon att vända mig till om något skulle hända. Jag kan känna en stor frustration över att inte Arbetsmarknadsförvaltningen informerade mig om att det fanns ett personligt ombud i Trelleborg. Jag berättade ju för dem om min oro att missa eller missförstå något och att jag kände hur lite koll jag hade i allt kaos.

Något annat som också ger mig stor frustration är att det endast finns ett personligt ombud i hela kommunen. Vi är många som känner ett starkt behov av hjälp och många skulle må bra av att kunna få det stödet som ett personligt ombud kan ge. Jag tror dessutom att behovet kommer att öka och bli för mycket för en person att möta.

 

På rätt väg för framtiden.

Den senaste tiden så har jag blivit varse om ett par nyare satsningar i södra Skåne som vänder sig till unga personer och där syftet är att öka unga personers delaktighet och inflytande.

Detta är ett område jag brunnit för extra mycket genom åren och en av drivkrafterna bakom viljan att skriva ner vår första projektansökan som ledde till pilotstudien som nu lett till denna fortsättning av Unga Vuxna Trelleborg.

Med en lång krokig väg bakom och en ryggsäck fylld till sprängbredden av allehanda slags bagage så kom jag, efter alldeles för många år, in i ett sammanhang där jag gavs verktygen och stödet att nå ut till andra med min berättelse. Jag talar förstås om Projektet Värdefullt.

Det gläder mig så enormt mycket att fler och fler väljer att satsa på inflytande- och delaktighetsarbeten. Alltså att inkludera människor i utformningen av samhällsapparaten som vi alla i någon grad påverkas av.

Det är inte lika främmande längre att tala om dessa frågor och även om detta är betryggande i sig så har vi långt kvar att gå. Vi behöver ett samhälle där unga människor känner sig välkomna, oavsett vem man är eller vart man kommer ifrån.

För mig så är det en självklarhet att vi ska ha ett mångkulturellt och inkluderande samhälle. Vi ska också se till att arbeta för att våra myndigheter, vården, skolan och systemet ligger i linje med samhällsutvecklingen och behoven denna ständiga och snabba utveckling innebär.

Jag är övertygad om att detta är något vi kan åstadkomma på sikt. Samarbete byggt på empati, innovativt tänk och en vilja till att ta risker är alla nycklar till framgång i dessa frågor.

Unga människor ska ALLTID vara ett samhälles absoluta topprioritering oavsett politiskt styre. För att bygga en bättre, tryggare och mer hållbar framtid så måste vi satsa på den framtiden och alla som på ett eller annat sätt aktivt jobbar med dessa frågorna är med och sår frön för just denna framtid.

Vi är på rätt väg. Och jag är stolt som får vara en del av den utvecklingen tillsammans med Josse, Louise, Andy och Nathalie, våra projektägare och alla vi kommer i kontakt med.

 

 

Unga Vuxna Trelleborg är tillbaks!😁

Vi kan stolt meddela att projektet från och med idag är igång igen! Vi har blivit beviljade medel för 2 år vilket gör att vi kommer att kunna fortsätta vårt viktiga arbete.
Vi kommer att vara tillgängliga för att träffa alla som vill komma i kontakt med oss och vi vill uppmuntra personer mellan 18-30 som vill vara med och påverka våran samhällsservice att kontakta oss.
 
Utformningen av projektet kommer att skilja sig en aning från hur vi arbetade under pilotstudien men syftet är detsamma som innan, nämligen att med hjälp av både unga vuxna och personer som kommer i kontakt med målgruppen ska arbeta tillsammans för att ta fram förslag och idéer på hur vi kan göra saker smidigare och bättre.
 
Vi kommer att arbeta fortlöpande med att hålla er alla uppdaterade både här på Facebook och via vår webbsida.
 
Kontakta oss via: info@ungavuxnatrelleborg.nu eller telefon: 0760 89 30 36 (vard 09.00-18.00)

Vad händer med Unga Vuxna Trelleborg?

Eftersom många har frågat oss om vad som hänt med UVT och huruvida man kan skicka unga personer till oss så känner vi att det är dags för ytterligare en uppdatering.

Som bekant så inleddes UVT som en pilotstudie den första januari. Denna tog slut den siste juli i år. Resultaten av denna pilotstudie kommer att göras tillgänglig på webbsidan i form av en mycket gedigen utvärdering gjord av Johanna Eriksson på Framtidsutbildning AB på uppdrag av Trelleborgs Samordningsförbund.

Sedan avbrottet i Juli så har projektledningen medverkat vid en rad evenemang och hållit en rad presentationer om projektet. Vi har fått mycket positiv respons för vårt arbete och blivit tillfrågade av myndigheter, skolor och enskilda föreningar som vill veta mer om verksamheten och inleda samarbete med oss.

En projektansökan lämnades in under sensommaren för fortsatt finansiering och i skrivande stund så väntar vi på slutgiltigt beslut från Samordningsförbundet för att få fortsätta vårt viktiga arbete.

Vi har redan en genomarbetad plan som tar vid där pilotstudien avslutades. Projektledningen har under avbrottet knutit kontakter och initierad några riktigt trevliga samarbeten. Vi har även träffat ett antal potentiella deltagare. Vi är alltså redo att komma igång igen så fort vi får grönt ljus att fortsätta.

Så detta är vart vi står November 2017. Planen är att vara igång den 1 december med förarbetet.

Vi håller tummarna och tycker att det ska bli enormt spännande och givande att åter komma igång med vårt viktiga arbete.

Ha en riktigt fin höst! 🙂

-Projektledningen

Samverkan på Riktigt

Unga Vuxna Trelleborg vill utifrån sitt okonventionella arbetssätt sträva för något vi valt att kalla Samverkan på Riktigt, alltså att föregå med gott exempel i samverkansfrågor inom kommunen och upptagningsområdet.

Det pratas flitigt om samverkan. Men vi vet att det är ett luddigt begrepp och att alla verkar definiera eller tolka innebörden av ordet olika. Unga Vuxna Trelleborg anser kort och gott att samverkan innebär att olika parter känner till, har kontakt med och stöttar varandras arbete när man ändå arbetar mot samma långsiktiga mål. Svårare än så behöver det inte vara.

I vårt fall så arbetar vi med alternativa eller okonventionella vägar i att möta och stötta utsatta individer i syfte att erövra, eller återerövra, kontrollen och intresset över sitt eget liv. Vi anser att man ska lyssna till och tillvarata upplevelserna och erfarenheterna av sina klienter, kunder, patienter, vårdtagare, brukare, elever OCH den egna personalstyrkan för att TILLSAMMANS bygga upp ett samhälle där alla parter arbetar mot samma mål.

Egenerfarenhet och inflytandefrågor

Vi arbetar med egenerfarenhet och inflytandefrågor som berör alla på sikt även om vi arbetar gentemot en särskild målgrupp. Man måste ha en vilja att ta sitt liv i en positiv riktning men för att kunna göra det bästa av sin situation så behöver vi ett samhälle som ser potentialen i människor oavsett kön, bakgrund, etnicitet, sexuell läggning och trosuppfattning (eller brist därav för den delen…).

Vi behöver också en samhällsservice som är fritt från prestige-tänket om vem som har den ”bästa” lösningen eller vem som kan marknadsföra sig och synliggöra sig mest. Allt sådant nonsens hör inte hemma i framtidens samhälle.

Om vikten av ett gott bemötande när man arbetar med en mångfald av människor

Foto: Chris_ti_ane

”Det kostar väl fan ingenting att vara lite mänsklig?”

En av de sakerna man pratar mest om när det handlar om olika former av inflytandearbete är vikten av ett gott bemötande. Eftersom myndigheter och vården arbetar med en mångfald av människor varje dag så tar man för givet att detta inte vore ett bekymmer. Men tyvärr så händer det att många av oss vid ett tillfälle eller annat råkar ut för att man får ett dåligt bemötande.

Jag kan själv lista iallafall ett antal tillfällen då jag upplevt att jag blivit bemött på ett sätt som varit under all kritik. Både i rollen som livegen i konstant beroendeställning gentemot myndigheterna men även, otroligt nog, i min nuvarande roll som projektledare när jag var inbjuden att presentera vårt projekt ute hos en verksamhet som arbetar med människor.

Det har mest handlat om att ett något fåtal individer inte visar mig den respekt, tolerans och värdighet som jag utifrån min generella hövlighet anser att jag förtjänar. Sen att de kanske inte gillar min livsstil eller hur klär mig är inte deras ensak och ska inte påverka hur de bemöter mig.

Människor diskrimineras (ibland öppet) utifrån hur de klär sig, hur de pratar, vart de kommer ifrån, deras sexuella läggning, livsstil och ålder. Många unga vuxna upplever dessutom att man inte tas på allvar när man söker hjälp hos myndigheterna eller vården. Detta gäller i mångt och mycket även på arbetsmarknaden där många upplever svårigheter att få ordentligt fotfäste.

Ett annat förekommande problem är när handläggare, kontaktpersoner eller vårdpersonal fattar beslut över sin klients huvud utan dennes samtycke och delaktighet. Visserligen så kan det vara så att man som klient är lite försiktig med att kasta sig in i nya saker och inte alltid själv ser sin potential MEN bäst resultat får man från båda håll om man samarbetar med klienten utifrån dennes önskemål och förutsättningar snarare än att alltid anse sig ha rätt själv. Beslut bör fattas gemensamt av både klient och handläggare.

Vad är det som gör detta? Är det människans typiska, underliggande, strävan efter att projicera sina subjektiva åsikter, moral och värderingar på sina medmänniskor? Kanske, men många gånger så tror jag inte ens att de som ger ett sådant undermåligt bemötande ens är medvetna om att de gör det. Jag tror många gånger att snarare handlar om brist på kunskap, arbetsrelaterad stress eller att man trycker på klienten utifrån sitt uppdrag. Därför måste vi våga tala öppet om det.

Så vad kan man göra själv för att försäkra sig att man ges ett så bra bemötande som möjligt?

  • Först och främst så tror jag att det är av yttersta vikt att alltid i första hand föregå med ett gott exempel själv.
  • Ta reda på vilka dina rättigheter är, men också dina skyldigheter. Anteckna gärna.
  • Låt personen ifråga veta vad det är DU behöver och vill ha hjälp eller stöd med. Gör det så tydligt som möjligt och även gärna skriftligen. Hur ska personen kunna hjälpa DIG på bästa sätt om du inte berättar vad du vill?
  • Om du upplever att du blir dåligt bemött så låt personen ifråga veta att du känner så och att det inte är ok.

Exempel på ett bra/önskvärt bemötande kan vara;

  • Att alltid bli tilltalad och behandlad på ett vänligt och respektfullt sätt.
  • Att få lov att ställa frågor och att frågorna tas på allvar.
  • Att få vara delaktig i ens egna vårdplan eller handlingsplan. Helt enkelt att inga beslut ska fattas utan ens medgivande.
  • Att ens situation  och/eller mående tas på allvar och inte förminskas eller trivialiseras.
  • Att i minsta möjliga mån hänvisa till möjliga repressalier (ofta ersättningsrelaterade) i tal och skrift.

När jag sökte vård för min ångestproblematik första gången

Jag hade haft mycket ångest och oro under en tid. Det hade dels med den stressiga hemsituationen att göra, med en förälder som missbrukade alkohol och situationer som uppstod på grund av det men det hade också med mitt allmänna mående att göra.

Skolan var stressande, jag hade mycket låg självkänsla och dömde mig själv sjukligt hårt. Jag sov dåligt, hade alltid ont i magen vilket gjorde att mitt sociala liv blev lidande. Jag var 15 år gammal.

Att först erkänna att man mår dåligt för andra när man som jag var en väldigt inbunden person är inte lätt men det gjorde jag till slut. Jag berättade för mamma att jag hade stark ångest och det gjorde saker och ting svårt.

Steg två blev att fundera över hur man kunde få hjälp. Eftersom man tyvärr måste söka sig till sin vårdcentral först, oavsett om det är fysiska eller psykiska bekymmer man har så fick jag göra det. Redan när jag ringde vårdcentralen, prick kl 08 som man måste för att ens kunna få till ett besök inom rimlig tid, så hörde jag på receptionisten som svarade att hon inte hade en susning hur hon skulle bemöta mig.

  • Jaha, du mår dåligt alltså. Jag vet inte hur vi ska kunna hjälpa dig. Vad är det du konkret vill ha hjälp med?

Jag hade erkänt att jag mådde så pass dåligt att jag behövde professionell hjälp, jag hade tagit modet till mig att ringa och med ångesten i bröstet pressat fram att jag mår för dåligt för att leva ett normalt liv. Då skulle jag helt plötsligt komma med lösningen presenterad också. Det började inte alls bra detta.

Men efter många om och men så fick jag en tid ett par veckor senare. Jag skulle till en manlig läkare i 55-årsåldern. Det hela var upplagt för att misslyckas. Vilket det också gjorde. Jag gick till den bestämda tiden, med hög ångestnivå i kroppen, och satte mig på den pappersbeklädda britsen i det ljusa rummet med solen lysande in genom fönstret. Läkaren satt mittemot mig och frågade vad som bekymrade mig. Där satt jag, helt blottad och klämde fram att jag mådde otroligt dåligt. Jag berättade om min förälder vars missbruk hade stora konsekvenser på mitt mående, jag berättade att jag hade svårt att sova, att jag inte ville gå till skolan för jag hade så mycket ångest, och jag sa som det var, att jag hatade mig själv så fruktansvärt mycket och jag funderade på om jag ens ville leva. Då säger läkaren.

  • Men du som är ung och vacker! Du kan inte må dåligt! Gud uppe i himlen tillåter inte att så unga, vackra flickor mår dåligt. Det finns inget att göra!

Sen var det ungefär en 20 minuter lång plåga där läkaren försökte skoja bort mitt mående om och om igen. Drog skämt på skämt och jag, alldeles för artig och osäker för att säga till, satt där på britsen och smålog och sa; ja, nej, förvisso och önskade mig därifrån av hela mitt hjärta. Jag tänkte: hur kunde jag vara så dum att jag sökte hjälp? Nu har jag förnedrat mig själv genom att vara här och ingen förstår hur jag känner. Det måste vara jag som är överkänslig.

Trots att läkaren var djupt oprofessionell och bemötte mig på det sämsta tänkbara sätt kallade han sedan in mig på sitt kontor och sa till mig att jag skulle få 5 st Oxascand. Inte fler, för då skulle jag bli beroende (om jag inte redan var det).

Han hade dessförinnan ställt massa frågor om varför jag ville ha ångestdämpande medicin och nästan anklagat mig för att vilja ha ”ruset” som en medicin då eventuellt skulle ge mig. Men till slut skrev han ett recept till mig på 5 st oxascand och sa att jag nog förmodligen inte ens skulle behöva dessa..

På etiketten stod det ”Tas endast vid behov. För att förhindra beroende.” Bara det gjorde att jag kände mig som en stod bov som bara ville ha medicin för mitt nöjes skull.

Genom att totalt nonchalera mitt mående, ”jamsa” bort min historia, förnedra mig som efter många om och men sökt hjälp och fullkomligt totalsåga någon eventuell tanke om insatser och hjälp lade just den läkaren grunden för det som sedan skulle göra att jag hade enorma problem med att söka den hjälpen jag faktiskt behövde.

Det absolut enda jag hade behövt var en trygg människa, kanske någon inom samma referensram som jag själv (ibland är det viktigt. Ex. kvinnlig läkare närmre mig i åldern) som lyssnade på mig och sa att de i alla fall skulle försöka att hjälpa mig.

Hallå där Rebecka! :D

Nu har ni möjligheten att lära känna Rebecka Berg genom hennes nya profil som ni hittar HÄR !! Hon är en cool person med tonvis av livserfarenhet som förutom att ha en trevlig karl och två små grabbar även har ett gediget intresse för att arbeta med att stötta och hjälpa utsatta barn och ungdomar! Vi är mycket glada över att ha Rebecka med oss i vårt viktiga uppdrag.