Unga vuxna sätter färg på Trelleborg

Klicka här för fullständigt program (öppnas i nytt fönster)

Louise bloggar vidare

Vi kan stolt meddela att vår kära medarbetare och inspiratör Louise Sandberg lagt om och skapat en ny blogg där hon kommer att bidra med personliga erfarenheter och betraktelser.

Inom kort så kommer Louise även att skriva en krönika hos oss där hon kommer att ta upp en rad ämnen som kan vara av intresse för både profession och egenerfarna.

Klicka HÄR för att läsa och följa bloggen.

Personligt ombud – Trelleborg

Träff med Marie Wigårde: Personligt ombud i Trelleborgs kommun.

  • Marie är det enda personliga ombudet i Trelleborgs kommun.
  • Hon har ca 70 klienter om året.
  • Vissa har hon kontinuerlig kontakt med, vissa lite då & då när de är i extra behov av hennes stöd.
  • Klienterna söker upp henne genom att mejla eller ringa själv, andra har föräldrar som är oroliga och kontaktar henne och ibland är det någon kontaktperson inom vård/myndighet som kontaktar henne för en klients räkning.
  • Hon har mycket samverkan med Arbetsmarknadsförvaltningen, arbetsförmedlingen, vårdcentraler och allmänpsykiatrin.
  • Klienternas ålder varierar mellan 18-65 år.
  • Vissa klienter vill ha lite hjälp med ekonomin men ej ha någon god man. Då kan Marie stötta med att påminna när det är dags att betala räkningarna eller hjälpa de som behöver stöd i hur man betalar räkningarna.
  • Hon lotsar folk i rätt riktning med att söka boendestöd, söka fonder, kallar till möte, påminner om möte, hjälper folk att söka rätt sorts hjälp och kanske få rätt sorts diagnos samt fungerar som en länk mellan klienten och myndighetskontakterna.
  • De unga vuxna behöver hjälp med att komma in i systemet.  Det behövs erfarenhet när det gäller papper, blanketter, ersättning, stöd osv. De som är äldre har oftast varit med länge och ”anpassat” sig.
  • De unga vuxna vill hellre ha kontakt via mejl & sms medan de äldre föredrar att alltid ses.
  • Marie berättar att bemötandet av klienten är mycket viktig. Det har blivit bättre än hur det var för ett par år sedan. Då kunde bemötande från olika vård & myndigheter vara lite si sådär.
  • Marie lägger upp sina tider själv. Vill någon hellre träffas på kvällen eller helgen, så går det bra. Hon upplever att unga hellre vill träffas på okonventionella tider.
  • Mötet med klienterna sker oftast hemma hos klienten själv, på ett café, på dagverksamheten Kärnan eller där klienten känner sig bekväm. Vid första mötet berättar klienten om sina problem, detta för att Marie ska bilda sig en uppfattning om svårigheterna och hur de ska gå vidare tillsammans.
  • Hon upplever att klienten ofta känner osäkerhet vid olika möte, då är det bra att ha Marie med som en stöttepelare och ett par extra öron som hör och kommer ihåg vad som blir sagt.
  • Hon upplever det som att det finns en del skillnader mellan äldre klienter och de unga vuxna. Det är helt andra förutsättningar som ges idag på unga.

 

Länk från Trelleborg Kommuns hemsida där man kan läsa mer om personligt ombud:

PERSONLIGT OMBUD I TRELLEBORGS KOMMUN

 

Några ord från Louise Sandberg som har haft Marie Wigårde som personligt ombud.

Under en frukost på dagsjukvården så pratar vi lite löst om hur livet ser ut. Jag berättar om mina farhågor att missa något som krävs av mig för att jag ska få ersättning eller att försäkringskassan ska sluta godkänna min sjukskrivnings osv. Då reagerar en man som arbetar som mentor på dagsjukvården. ”Har du inte personligt ombud?” Jag visste inte ens vad det var så han förklarade att alla människor har rätt till att be om hjälp av ett personligt ombud när det kommer till t.ex. myndighetskontakter.

Jag googlade fram Trelleborgs ombud och lämnade ett meddelande. Hon ringde upp mig och vi träffades för att bena ut mina frågor och vad hon kunde hjälpa mig med. Hon har sedan hjälpt mig med att förstå vad försäkringskassan är ute efter, hur jag ska göra för att söka ekonomiskt bistånd och överklaga när de beslutat att neka mig pengar samt hjälpt mig med vilka som ska ha kopior på min sjukskrivning för att allt ska stämma.

Hennes hjälp har varit ovärderlig då den har gett mig lugn, jag har kunnat vara säker på att jag gjort allt jag ska och jag visste att jag hade någon att vända mig till om något skulle hända. Jag kan känna en stor frustration över att inte Arbetsmarknadsförvaltningen informerade mig om att det fanns ett personligt ombud i Trelleborg. Jag berättade ju för dem om min oro att missa eller missförstå något och att jag kände hur lite koll jag hade i allt kaos.

Något annat som också ger mig stor frustration är att det endast finns ett personligt ombud i hela kommunen. Vi är många som känner ett starkt behov av hjälp och många skulle må bra av att kunna få det stödet som ett personligt ombud kan ge. Jag tror dessutom att behovet kommer att öka och bli för mycket för en person att möta.

 

Månadens tema – Ett avgörande i mina vård- och myndighetskontakter

Månadens tema fokuserar på avgörande ögonblick och kontakter inom vård- och myndigheter.

Vi har alla erfarenheter av smärta, ovisshet, rädsla eller svårigheter under livets gång, det är ju en del av livet. Men för flera av oss så kan det helt enkelt bli för mycket att klara av på egen hand.

Det är ingen i att sträcka ut en hand och be om hjälp. Men det kan ta tid att inse att man behöver hjälp, man måste vara mogen/redo för det själv.

Många gånger så kan det vara besvärligt och ta alldeles för lång tid innan/om man får just den hjälpen man behöver.

Det vi vill förmedla tillsammans med inspiratörerna denna månaden är att ge några exempel på avgöranden i resan mot ett bättre mående. Vad var det som gjorde att denna kontakten blev ett avgörande? Hur kan andra behövande få kontakt med samma instanser?

Klicka nedan för att läsa texterna;

Dagsjukvården, de gav mig vändningen

Självskadefri tack vare Team Agnes

En avgörande allians

Några individer som gjort skillnad i mitt vuxenliv

Ett mynt har två sidor.

Skillnaden bipolär 1 & 2

Om depressioner varvas med kraftiga manier, ofta med psykotiska symptom, kallas tillståndet för bipolär sjukdom typ 1.

Om depressionerna istället varvas med hypomanier (en lindrigare form av mani) kallas tillståndet för bipolär sjukdom typ 2.

Vid hypomani framträder olika symtom såsom minskat sömnbehov, starkt självförtroende, ökad och målinriktad aktivitet (intensivt engagerad i arbete, skola, socialt eller sexuellt) eller psykomotorisk agitation/irritabilitet.  Man har oftast sjukdomsinsikt, till skillnad från typ 1 där mani kan ge mycket svåra konsekvenser.

För mig, när jag kliver in i min hypomana bubbla, innebär det att jag kan prata mer än vanligt, att tankarna går snabbare, att jag klarar mig med betydligt mindre sömn, är mer energisk och tycker att jag mår riktigt jävla bra. Ja, jag kan faktiskt säga att jag är lycklig och tillfreds med livet.

För många är hypomana episoder enbart positiva, till exempel för konstnärer som blir mer kreativa.

Neuropsykiatriska teamet i Trelleborg har fantastiska medarbetare som aldrig någonsin skakat om min tillit till dem, utan bara fått mig att förundras över hur professionella och ödmjuka de är, de har välkomnat mig med värme och engagemang i min behandling. All heder och respekt till er underbara människor.

Något jag uppmärksammat vid bedömningen av min sjukdom, är hur lätt det förväxlas med vanlig depression, då man oftast inte söker hjälp under den hypomana episoden, för man mår så otroligt bra. När man sedan växlar över till den depressiva episoden har man lite mer kontakt med psykiatrin, och just i detta läge är det svårt att fånga upp sjukdomen. man ser bara en sida av myntet.

Jag bankade mitt huvud i väggen till jag svimmade

Jag minns ett tidigare besök hos min dåvarande läkare,  då jag sökte hjälp under en depressiv episod. Det var en utav de värsta depressioner jag upplevt, som att jag levde i ett verkligt helvete. Kände mig som den mest ensamma människa i världen, trots jag har en familj och vänner jag älskar mer än något annat, så fanns det inget som kunde få mig känna mig mindre ensam. Jag grät 10 timmar om dygnet, sov 14 timmar, grät 10 timmar, sov 14 timmar. var så själsligt och mentalt trött på mig själv och denna jävla sjukdom att jag bankade mitt huvud i väggen till jag svimmade.

När jag kom till allmänpsykiatrin för att tala ut om detta, erbjöd man mig inte några samtal hos psykolog, nej man la fokus på hur jag åt och tränade. Allt jag ville var att ha någon att prata med.  Jag har än idag aldrig blivit erbjuden att medicinera för depressioner eller det bipolära, utan man har lagt all kraft på ADHD.

Det jag önskar av vården, är att se till mer än vad som händer i livet just då när man söker, att fråga lite mer konkret ” hur ser livet ut för dig annars”? För det finns så otroligt många differentialdiagnoser till depression, allt från somatiska sjukdomar till psykiska.

Jag önskar även att man kanske fokuserat lite mer på samtal, än att förlita sig på medicinering, vilket i min värld bara är en lösning på kort sikt.  Läser man dessutom i FASS, på alla dessa substanser man ska stoppa i sig, så står det ” Det används enbart efter att andra läkemedelsfria behandlingsmetoder har prövats, så som samtalsterapi och beteendeterapi.” men man blir sällan erbjuden detta.  Tänk på, det är en rättighet för dig, och en skyldighet för psykiatrin, att erbjuda dessa behandlingar innan du får massa mediciner som behandling.

Med detta inlägg vädjar jag till er som kanske upplever eller känner någon som går igenom just detta att uppmärksamma depressioner, men även hur du/personen mår mellan varven. Det är så lätt att det missas och att man blir erbjuden fel vård.

Peace, love and understanding

 

 

Sjuk men ändå inte sjuk

Psykisk ohälsa, en sjukdom som enligt siffror borde kunna klassas som en folksjukdom. De flesta vet någon som lider eller har lidit av det på någon nivå. Ändå talar man knappt om det. För bara 30-40 år sedan så stängdes man in på mentalsjukhus istället för att få hjälp. Idag känns det ibland som om människor är rädda att bli smittade om man talar för högt eller för ofta om det. Dessutom är det för få som vill arbeta med det. Krisen inom psykiatrin blir allt värre och inte ser det lovande ut med nya psykologer eller psykiatriker. Personligen har jag stått i kö 9-10 månader för att få komma till psykolog, vårdgarantin ligger på tre.

När man får träffa en läkare är deras första reaktion att titta lite fundersamt på en. Efter en stund skriver de ut piller och gör en kort undersökning för att konstatera att det inte ligger något uppenbart fysiskt problem bakom symptomen. En sjukskrivning görs direkt. Sedan fortgår det. Efter en månad är man tillbaka; Bättre? Bra, återgå till ditt liv i 100% takt utan att kolla på om det var livsstilen eller ens personliga situation som låg till grund för symptomen. Inte bättre? Vi höjer dosen eller byter medicin och förlänger sjukskrivningen.

Jag blev sjukskriven i mitten på november 2015 och lyckades med hjälp av en underbar kurator på ungdomsmottagningen till slut komma in på allmänpsykiatrin i Lund. Efter två möten med en psykolog som ansåg mig frisk så remitterades jag om till triagemottagningen i Trelleborg. Där får jag frågan om jag fått komma till dagsjukvård? Jag visste inte ens att det fanns. Denna instans med så många olika sätt att hjälpa hade inte nämnts under mina 10 månader som sjukskriven. Och via dagsjukvården fick jag reda på min rättighet till personligt ombud, ekonomiskt bistånd och andra resurser kommunen har att erbjuda.

Hur min vårdcentral inte kan nämna dessa hjälpmedel går mig helt förbi. Piller kan man ordna. Magiska piller som rubbar signalämnen och hormoner och ger en alla möjliga biverkningar men skicka mig vidare till en instans utrustad för de problem jag uppvisat? Borde inte det vara bland de första man gör? I alla fall att informera om var man kan vända sig, det finns ju mer än var triage, dagsjukvården och kommunen erbjuder. Rsmh, kompassen, kastanjegården mm hjälper, stödjer och erbjuder sällskap bland andra drabbade.

Allmänläkare har för lite kunskap och behöver få för vana att skicka psykiskt relaterade fall till instanser med den kunskapen, inte skriva ut piller och hoppas att det ska gå över av sig själv. Det må heta att man är sjuk, att man drabbas av en depression likt en halsfluss och att man blir diagnostiserad. Men psykisk ohälsa kan inte alltid förklaras med syndrom eller fysiska faktorer, inga bakterier eller virus. Ofta spelar händelser, stress och personsyn en stor roll, något som inte är kriterier i en sjukdom. Alla får inte en diagnos och får stämpeln “psykiskt sjuk”. Alla passar inte in i de få mallar man har för olika diagnoser.

Dessutom kan det vara svårt för en själv att identifiera sig som just sjuk. Det finns många tillfällen, dagar nästan veckor där jag känner mig som mig själv, normal. Men på två sekunder kan allt sluta fungera. Bilder om att jag ska skära mig dyker upp för min inre syn och paniken kryper. Samtidigt blir jag apatisk och orörlig. Stiga upp är omöjligt, äta är omöjligt, duscha är omöjligt osv osv. Är jag sjuk om jag inte kan få mig själv att stiga upp? Är jag sjuk om jag inte har aptit? Är jag sjuk för att jag blir så trött att en dusch skulle bli för mycket? Läkare kan inte hitta en diagnos, kuratorn kunde inte hitta en diagnos och psykiatrikern kan inte hitta en diagnos. Är jag ändå sjuk? Eller är det något som är fundamentalt fel? I mitt psyke? I mitt sätt att se och uppleva världen omkring mig? Händer detta på grund av signalämnen i obalans eller förtränga minnen från min barndom? Skulle mitt självskadebeteende ha uppkommit om jag fått hjälp tidigare? Varför fungerar mina mediciner på ett sätt som enligt min psykiatriker inte borde vara möjligt?

Jag lider alltså av psykisk ohälsa. Om jag är sjuk eller inte sjuk kan ingen konstatera. Antagligen skulle en psykolog kunna utesluta många saker, men då måste man, till att börja med, få träffa en.

Ett bra möte blev min vändpunkt

”Jag duger om jag är perfekt, mår du bra så mår jag bra”

Jag skrev i mitt första inlägg #maskrosbarn om när jag kom i kontakt med socialen för första gången. Jag var bara 18 år gammal, min son var nog strax innan ett år och jag kände att jag hade fått nog.

Hans pappa kom och gick med olika ursäkter, det var fyllor, brott, det ena med det andra och jag kunde inte lite på att han var drogfri längre, så jag tog kontakt med socialtjänsten för att få samarbetssamtal och stöd.

Han dök aldrig upp på vårt möte och då nämnde hon anhörig programmet som dom har på öppenvården. Jag minns inte så mycket av vårt samtal, men jag får en varm känsla i kroppen när jag tänker på det. Jag visste heller ingenting om medberoende och i den stunden kände jag inte heller att jag mådde speciellt dåligt. Jag berättade lite om hur vår situation såg ut och jag får en känsla av att hon verkligen lyssnade och snappade upp viktiga signaler, hon i det samtalet, genom att erbjuda mig en plats på anhörig programmet gav mig en brytpunkt i livet, en vändpunkt.

”Då visste jag inte att jag var medberoende, eller vad det var”

Rent spontant fattade jag nog ingenting om vad det var för något, Men jag kände nog å andra sidan att det kunde vara riktigt skönt att saker skulle handla om mig för omväxlings skull, och det är det bästa jag gjort i hela mitt liv.

Så tack till dig som tog emot mig som 18 årig mamma och bemötte mig som vilken annan mamma som helst, som såg mig, och visade mig vidare till rätt hjälp så jag har kunnat vara en sund och frisk mamma till min son.

Och framför allt tack till P som höll i min anhörig behandling, för att du såg mig och mina känslor. För att du lärde mig att hantera och känna mina känslor, gav mig viktiga verktyg i livet och för att du fick mig att förstå att jag är den viktigaste personen i mitt liv, det tar jag alltid med mig, du är fantastisk! 🌸

Det finns hopp och det finns rätt hjälp att få, alla förtjänar att må bra! 

 

Alkoholisten


”Barn som har föräldrar med beroende problematik tvingas växa upp för fort. Plötsligt är det de som måste ta ansvar för sin egen mamma eller pappa. Trygga barnen arbetar för att dessa barn kan få trygghet i sina liv och få lov att bara vara barn.”

Jag får känslan av att många människor än idag har väldigt liten kunskap om alkoholism, och än mindre hur det påverkar de anhöriga omkring, och framför allt barnen. Vuxna tror oftast att de kan dölja de ”vuxna” problemen genom att inte prata om det eller att hjälpa till att ’dölja’ den alkoholiserade föräldern genom diverse ursäkter om sjukdomar och annat, men barn märker väldigt tidigt när det är något som inte stämmer, detta utrycker sig ofta att man kanske går runt med en stor klump i magen och att man känner sig okoncentrerad. Detta kan också  leda till en ”osann” verklighet och de anhöriga/ barnen blir osäkra på sina känslor, man slutar lita på sina känslor.

Tillexempel så kanske barnet/den anhöriga känner sig orolig, rädd/ har en klump i magen, men familjen/ vuxna/ missbrukaren säger att ingenting är fel, då tar barnet/den anhöriga på sig skulden, ”det är jag som känner fel” -> börjar tänka på ”hur jag ska känna i denna situationen” istället, och så börjar man tänka på sina känslor istället för att känna dom.

”Alkoholism handlar om psykisk ohälsa”

Det som är viktigt för mig att förmedla i allt det här är att alkoholism finns i alla sammhällsklasser, den kan se ut på olika sätt, men känns oftast ungefär detsamma. Jag är själv uppvuxen i en stor villa med gula knutar, vi hade en stor grön trädgård med äppel träd. En av mina närmsta vänner bodde över gatan, jag hade minst 5 kaniner, det var käpp-hästar, kanin klubbar, hinder i trädgården uppställda av vita plast stolar och krattor. Där var nästan ständigt barn i trädgården och ungdomar i källaren (eftersom jag har en bror som är 5 år äldre än mig) och så hade jag föräldrar som verkligen älskade sina barn helhjärtat. idyllen är perfekt.

Mina föräldrar hade också två helt vanliga arbeten de åkte till varje dag, jag var otroligt aktiv i stallet och hos oss var alkohol egentligen ingenting konstigt alls, och jag kände inte heller någon oro kring alkohol. Mina föräldrar kunde ha fest på helgen där det serverades vin och öl och allt möjligt, det var nästan då man sov som tryggast.

Det är när det sker en personlighetsförändring som det blir oroligt.

Men så finns den där andra biten, som är hemlig, när något plötsligt förändras, när den ena plötsligt är jättesur, och den andre plötsligt är jättesnurrig, när man blir orolig, när den där personlighetförändringen sker som gör att man går runt med den där klumpen i magen och inte vet vad som är fel, när verkligheten plötsligt blir lite svår att ta på och det uppstår lögner och brutna löften.

Det är okej att både älska och hata den där personen. För mig har det hjälpt att skilja på dom och nästan se dom som olika personer, alkoholism är en sjukdom, du kan inte skylla på den, givetvis, men det är psykisk ohälsa och det är alldeles för tabubelagt, vi måste börja våga prata om det och de känslor som trycker omkring ämnet. Min erfarenhet av alkoholister (nyktra) är ju att den större delen faktiskt är de mest fantastiska, mest kärleksfulla, engagerade och otroligt kloka människor, det är iallafall min *förälder*!

Det finns många som behöver hjälp, och som vill ha hjälp och stöd. De kanske är i en djup sorg eller depression, men på grund av all tabu och på grund av att vi inte vågar fråga så möjliggör vi istället deras missbruk och deras psykiska ohälsa fortlöper.

Så frågan är fortfarande, hur når vi ut till dessa barn som ofta lider i skuggorna, som inte vågar prata om det på grund av all skam.

Vi måste #vågase #vågafråga #vågaståkvar och vi måste sluta döma, för allas skull🌸

 

Med varma soliga hälsningar Nathalie 🌸

Maskrosbarn.

 

 

”Att få sin barndom märkt av alkohol sätter spår för livet”. Trygga Barnen

 

När jag var 18 år kom jag i kontakt med socialförvaltningen för första gången och fick hjälp med mitt medberoende, äntligen(!). Men jag kom i kontakt i socialförvaltningen som förälder, inte som barn eller tonåring. Jag fick som 17 åring mitt första barn, en fantastisk kille som betyder mer än alla stjärnor på himlen.

”Dysfunktionell uppväxt leder till andra osunda relationer”

Jag är uppväxt i ett hem med alkohol problematik, det betyder ofta att vi utvecklar mönster och vi går in i olika beteenden och roller för att kunna fungera. Detta hade jag givetvis ingen aning om då, så när min *förälder* blev nykter så träffade jag senare min sons pappa, som också hade ett riskbruk. (och jag skriver riskbruk före missbruk därför det inte är i min plats att kategorisera honom) Däremot påverkade det såklart mig. Det var ett dysfunktionellt hem, och en osund relation där mitt eget beteende, mitt kontrollbehov, min dåliga självkänsla, mitt psykiska mående och mitt behov av att omhänderta förvärrades kraftigt.

Vi tycker ju ofta att det är konstigt hur de barn som har föräldrar som missbrukar eller växer upp i ett hem där det finns våld ofta möter en partner som har samma beteende, och detta är ju på grund av de mönster vår hjärna ”programmerat”, vi känner igen oss hos denne personen och vi vet hur vi ska bete oss och vilken roll vi har.

”Ligger inte alkoholisterna på parkbänkarna i smutsiga kläder?”

Och så handlar det nog mycket också om okunskap.  För vad är alkoholism? Är det inte de som ligger i parken på bänken? Och varför mår jag så dåligt över Det? Och varför mår jag dåligt även när personen i fråga har blivit nykter? Och vad är jag så otroligt rädd för? Vad är egentligen ett medberoende?

Kan en alkoholist vara någon som stiger upp på morgonen och kör till jobbet? Som äger ett hus, har stor trädgård, två barn och representant i föräldrar rådet?

 

Jag kommer att fortsätta att skriva kring dessa frågorna i mitt nästa inlägg, skriv gärna själv frågor om du undrar eller är nyfiken på någonting. 

 

Mycket varma hälsningar Nathalie.🌸

Om vikten av ett gott bemötande när man arbetar med en mångfald av människor

Foto: Chris_ti_ane

”Det kostar väl fan ingenting att vara lite mänsklig?”

En av de sakerna man pratar mest om när det handlar om olika former av inflytandearbete är vikten av ett gott bemötande. Eftersom myndigheter och vården arbetar med en mångfald av människor varje dag så tar man för givet att detta inte vore ett bekymmer. Men tyvärr så händer det att många av oss vid ett tillfälle eller annat råkar ut för att man får ett dåligt bemötande.

Jag kan själv lista iallafall ett antal tillfällen då jag upplevt att jag blivit bemött på ett sätt som varit under all kritik. Både i rollen som livegen i konstant beroendeställning gentemot myndigheterna men även, otroligt nog, i min nuvarande roll som projektledare när jag var inbjuden att presentera vårt projekt ute hos en verksamhet som arbetar med människor.

Det har mest handlat om att ett något fåtal individer inte visar mig den respekt, tolerans och värdighet som jag utifrån min generella hövlighet anser att jag förtjänar. Sen att de kanske inte gillar min livsstil eller hur klär mig är inte deras ensak och ska inte påverka hur de bemöter mig.

Människor diskrimineras (ibland öppet) utifrån hur de klär sig, hur de pratar, vart de kommer ifrån, deras sexuella läggning, livsstil och ålder. Många unga vuxna upplever dessutom att man inte tas på allvar när man söker hjälp hos myndigheterna eller vården. Detta gäller i mångt och mycket även på arbetsmarknaden där många upplever svårigheter att få ordentligt fotfäste.

Ett annat förekommande problem är när handläggare, kontaktpersoner eller vårdpersonal fattar beslut över sin klients huvud utan dennes samtycke och delaktighet. Visserligen så kan det vara så att man som klient är lite försiktig med att kasta sig in i nya saker och inte alltid själv ser sin potential MEN bäst resultat får man från båda håll om man samarbetar med klienten utifrån dennes önskemål och förutsättningar snarare än att alltid anse sig ha rätt själv. Beslut bör fattas gemensamt av både klient och handläggare.

Vad är det som gör detta? Är det människans typiska, underliggande, strävan efter att projicera sina subjektiva åsikter, moral och värderingar på sina medmänniskor? Kanske, men många gånger så tror jag inte ens att de som ger ett sådant undermåligt bemötande ens är medvetna om att de gör det. Jag tror många gånger att snarare handlar om brist på kunskap, arbetsrelaterad stress eller att man trycker på klienten utifrån sitt uppdrag. Därför måste vi våga tala öppet om det.

Så vad kan man göra själv för att försäkra sig att man ges ett så bra bemötande som möjligt?

  • Först och främst så tror jag att det är av yttersta vikt att alltid i första hand föregå med ett gott exempel själv.
  • Ta reda på vilka dina rättigheter är, men också dina skyldigheter. Anteckna gärna.
  • Låt personen ifråga veta vad det är DU behöver och vill ha hjälp eller stöd med. Gör det så tydligt som möjligt och även gärna skriftligen. Hur ska personen kunna hjälpa DIG på bästa sätt om du inte berättar vad du vill?
  • Om du upplever att du blir dåligt bemött så låt personen ifråga veta att du känner så och att det inte är ok.

Exempel på ett bra/önskvärt bemötande kan vara;

  • Att alltid bli tilltalad och behandlad på ett vänligt och respektfullt sätt.
  • Att få lov att ställa frågor och att frågorna tas på allvar.
  • Att få vara delaktig i ens egna vårdplan eller handlingsplan. Helt enkelt att inga beslut ska fattas utan ens medgivande.
  • Att ens situation  och/eller mående tas på allvar och inte förminskas eller trivialiseras.
  • Att i minsta möjliga mån hänvisa till möjliga repressalier (ofta ersättningsrelaterade) i tal och skrift.