Julklappar Till Barn i Trelleborg 2018

Ett sånt här initiativ måste vi stötta! För de allra flesta barn och unga så är julen en tid av spänning, längtan och glädje med adventskalendrar, julgodis och fina presenter. Men för 850 barn så är detta ingen självklarhet. Tillsammans så kan vi hjälpa genom att ge dessa barn en julklapp.

Swisha ett valfritt belopp innan den 20 december till Trelleborgs Församling via nummer: 123 567 2530 och märk ditt bidrag med ”Julklappar”.💖

Unga vuxna sätter färg på Trelleborg

Klicka här för fullständigt program (öppnas i nytt fönster)

Ladda ned appen ”Ung i Trelleborg”

   
Ung i Trelleborg ger Dig alla Trelleborg Kommuns fritidsgårdar i en och samma app.
Håll koll på vad som händer på de olika gårdarna – Gasverket, Backafall, Skegrie, Tjejloftet, Smygehamn och Anderslöv.
Appen ger dig inblick i olika aktiviteter som anordnas i Trelleborgs Kommun för ungdomar. Dessutom så finns en funktion för unga personer att skicka in förslag och idéer på aktiviteter man skulle vilja ha. Via Appen så hittar du även kontaktuppgifter till ansvarig personal.
Ladda ner för Android på Google Play via länken HÄR.

Personligt ombud – Trelleborg

Träff med Marie Wigårde: Personligt ombud i Trelleborgs kommun.

  • Marie är det enda personliga ombudet i Trelleborgs kommun.
  • Hon har ca 70 klienter om året.
  • Vissa har hon kontinuerlig kontakt med, vissa lite då & då när de är i extra behov av hennes stöd.
  • Klienterna söker upp henne genom att mejla eller ringa själv, andra har föräldrar som är oroliga och kontaktar henne och ibland är det någon kontaktperson inom vård/myndighet som kontaktar henne för en klients räkning.
  • Hon har mycket samverkan med Arbetsmarknadsförvaltningen, arbetsförmedlingen, vårdcentraler och allmänpsykiatrin.
  • Klienternas ålder varierar mellan 18-65 år.
  • Vissa klienter vill ha lite hjälp med ekonomin men ej ha någon god man. Då kan Marie stötta med att påminna när det är dags att betala räkningarna eller hjälpa de som behöver stöd i hur man betalar räkningarna.
  • Hon lotsar folk i rätt riktning med att söka boendestöd, söka fonder, kallar till möte, påminner om möte, hjälper folk att söka rätt sorts hjälp och kanske få rätt sorts diagnos samt fungerar som en länk mellan klienten och myndighetskontakterna.
  • De unga vuxna behöver hjälp med att komma in i systemet.  Det behövs erfarenhet när det gäller papper, blanketter, ersättning, stöd osv. De som är äldre har oftast varit med länge och ”anpassat” sig.
  • De unga vuxna vill hellre ha kontakt via mejl & sms medan de äldre föredrar att alltid ses.
  • Marie berättar att bemötandet av klienten är mycket viktig. Det har blivit bättre än hur det var för ett par år sedan. Då kunde bemötande från olika vård & myndigheter vara lite si sådär.
  • Marie lägger upp sina tider själv. Vill någon hellre träffas på kvällen eller helgen, så går det bra. Hon upplever att unga hellre vill träffas på okonventionella tider.
  • Mötet med klienterna sker oftast hemma hos klienten själv, på ett café, på dagverksamheten Kärnan eller där klienten känner sig bekväm. Vid första mötet berättar klienten om sina problem, detta för att Marie ska bilda sig en uppfattning om svårigheterna och hur de ska gå vidare tillsammans.
  • Hon upplever att klienten ofta känner osäkerhet vid olika möte, då är det bra att ha Marie med som en stöttepelare och ett par extra öron som hör och kommer ihåg vad som blir sagt.
  • Hon upplever det som att det finns en del skillnader mellan äldre klienter och de unga vuxna. Det är helt andra förutsättningar som ges idag på unga.

 

Länk från Trelleborg Kommuns hemsida där man kan läsa mer om personligt ombud:

PERSONLIGT OMBUD I TRELLEBORGS KOMMUN

 

Några ord från Louise Sandberg som har haft Marie Wigårde som personligt ombud.

Under en frukost på dagsjukvården så pratar vi lite löst om hur livet ser ut. Jag berättar om mina farhågor att missa något som krävs av mig för att jag ska få ersättning eller att försäkringskassan ska sluta godkänna min sjukskrivnings osv. Då reagerar en man som arbetar som mentor på dagsjukvården. ”Har du inte personligt ombud?” Jag visste inte ens vad det var så han förklarade att alla människor har rätt till att be om hjälp av ett personligt ombud när det kommer till t.ex. myndighetskontakter.

Jag googlade fram Trelleborgs ombud och lämnade ett meddelande. Hon ringde upp mig och vi träffades för att bena ut mina frågor och vad hon kunde hjälpa mig med. Hon har sedan hjälpt mig med att förstå vad försäkringskassan är ute efter, hur jag ska göra för att söka ekonomiskt bistånd och överklaga när de beslutat att neka mig pengar samt hjälpt mig med vilka som ska ha kopior på min sjukskrivning för att allt ska stämma.

Hennes hjälp har varit ovärderlig då den har gett mig lugn, jag har kunnat vara säker på att jag gjort allt jag ska och jag visste att jag hade någon att vända mig till om något skulle hända. Jag kan känna en stor frustration över att inte Arbetsmarknadsförvaltningen informerade mig om att det fanns ett personligt ombud i Trelleborg. Jag berättade ju för dem om min oro att missa eller missförstå något och att jag kände hur lite koll jag hade i allt kaos.

Något annat som också ger mig stor frustration är att det endast finns ett personligt ombud i hela kommunen. Vi är många som känner ett starkt behov av hjälp och många skulle må bra av att kunna få det stödet som ett personligt ombud kan ge. Jag tror dessutom att behovet kommer att öka och bli för mycket för en person att möta.

 

Månadens tema – Ett avgörande i mina vård- och myndighetskontakter

Månadens tema fokuserar på avgörande ögonblick och kontakter inom vård- och myndigheter.

Vi har alla erfarenheter av smärta, ovisshet, rädsla eller svårigheter under livets gång, det är ju en del av livet. Men för flera av oss så kan det helt enkelt bli för mycket att klara av på egen hand.

Det är ingen i att sträcka ut en hand och be om hjälp. Men det kan ta tid att inse att man behöver hjälp, man måste vara mogen/redo för det själv.

Många gånger så kan det vara besvärligt och ta alldeles för lång tid innan/om man får just den hjälpen man behöver.

Det vi vill förmedla tillsammans med inspiratörerna denna månaden är att ge några exempel på avgöranden i resan mot ett bättre mående. Vad var det som gjorde att denna kontakten blev ett avgörande? Hur kan andra behövande få kontakt med samma instanser?

Klicka nedan för att läsa texterna;

Dagsjukvården, de gav mig vändningen

Självskadefri tack vare Team Agnes

En avgörande allians

Några individer som gjort skillnad i mitt vuxenliv

Vad händer med Unga Vuxna Trelleborg?

Eftersom många har frågat oss om vad som hänt med UVT och huruvida man kan skicka unga personer till oss så känner vi att det är dags för ytterligare en uppdatering.

Som bekant så inleddes UVT som en pilotstudie den första januari. Denna tog slut den siste juli i år. Resultaten av denna pilotstudie kommer att göras tillgänglig på webbsidan i form av en mycket gedigen utvärdering gjord av Johanna Eriksson på Framtidsutbildning AB på uppdrag av Trelleborgs Samordningsförbund.

Sedan avbrottet i Juli så har projektledningen medverkat vid en rad evenemang och hållit en rad presentationer om projektet. Vi har fått mycket positiv respons för vårt arbete och blivit tillfrågade av myndigheter, skolor och enskilda föreningar som vill veta mer om verksamheten och inleda samarbete med oss.

En projektansökan lämnades in under sensommaren för fortsatt finansiering och i skrivande stund så väntar vi på slutgiltigt beslut från Samordningsförbundet för att få fortsätta vårt viktiga arbete.

Vi har redan en genomarbetad plan som tar vid där pilotstudien avslutades. Projektledningen har under avbrottet knutit kontakter och initierad några riktigt trevliga samarbeten. Vi har även träffat ett antal potentiella deltagare. Vi är alltså redo att komma igång igen så fort vi får grönt ljus att fortsätta.

Så detta är vart vi står November 2017. Planen är att vara igång den 1 december med förarbetet.

Vi håller tummarna och tycker att det ska bli enormt spännande och givande att åter komma igång med vårt viktiga arbete.

Ha en riktigt fin höst! 🙂

-Projektledningen

Ett mynt har två sidor.

Skillnaden bipolär 1 & 2

Om depressioner varvas med kraftiga manier, ofta med psykotiska symptom, kallas tillståndet för bipolär sjukdom typ 1.

Om depressionerna istället varvas med hypomanier (en lindrigare form av mani) kallas tillståndet för bipolär sjukdom typ 2.

Vid hypomani framträder olika symtom såsom minskat sömnbehov, starkt självförtroende, ökad och målinriktad aktivitet (intensivt engagerad i arbete, skola, socialt eller sexuellt) eller psykomotorisk agitation/irritabilitet.  Man har oftast sjukdomsinsikt, till skillnad från typ 1 där mani kan ge mycket svåra konsekvenser.

För mig, när jag kliver in i min hypomana bubbla, innebär det att jag kan prata mer än vanligt, att tankarna går snabbare, att jag klarar mig med betydligt mindre sömn, är mer energisk och tycker att jag mår riktigt jävla bra. Ja, jag kan faktiskt säga att jag är lycklig och tillfreds med livet.

För många är hypomana episoder enbart positiva, till exempel för konstnärer som blir mer kreativa.

Neuropsykiatriska teamet i Trelleborg har fantastiska medarbetare som aldrig någonsin skakat om min tillit till dem, utan bara fått mig att förundras över hur professionella och ödmjuka de är, de har välkomnat mig med värme och engagemang i min behandling. All heder och respekt till er underbara människor.

Något jag uppmärksammat vid bedömningen av min sjukdom, är hur lätt det förväxlas med vanlig depression, då man oftast inte söker hjälp under den hypomana episoden, för man mår så otroligt bra. När man sedan växlar över till den depressiva episoden har man lite mer kontakt med psykiatrin, och just i detta läge är det svårt att fånga upp sjukdomen. man ser bara en sida av myntet.

Jag bankade mitt huvud i väggen till jag svimmade

Jag minns ett tidigare besök hos min dåvarande läkare,  då jag sökte hjälp under en depressiv episod. Det var en utav de värsta depressioner jag upplevt, som att jag levde i ett verkligt helvete. Kände mig som den mest ensamma människa i världen, trots jag har en familj och vänner jag älskar mer än något annat, så fanns det inget som kunde få mig känna mig mindre ensam. Jag grät 10 timmar om dygnet, sov 14 timmar, grät 10 timmar, sov 14 timmar. var så själsligt och mentalt trött på mig själv och denna jävla sjukdom att jag bankade mitt huvud i väggen till jag svimmade.

När jag kom till allmänpsykiatrin för att tala ut om detta, erbjöd man mig inte några samtal hos psykolog, nej man la fokus på hur jag åt och tränade. Allt jag ville var att ha någon att prata med.  Jag har än idag aldrig blivit erbjuden att medicinera för depressioner eller det bipolära, utan man har lagt all kraft på ADHD.

Det jag önskar av vården, är att se till mer än vad som händer i livet just då när man söker, att fråga lite mer konkret ” hur ser livet ut för dig annars”? För det finns så otroligt många differentialdiagnoser till depression, allt från somatiska sjukdomar till psykiska.

Jag önskar även att man kanske fokuserat lite mer på samtal, än att förlita sig på medicinering, vilket i min värld bara är en lösning på kort sikt.  Läser man dessutom i FASS, på alla dessa substanser man ska stoppa i sig, så står det ” Det används enbart efter att andra läkemedelsfria behandlingsmetoder har prövats, så som samtalsterapi och beteendeterapi.” men man blir sällan erbjuden detta.  Tänk på, det är en rättighet för dig, och en skyldighet för psykiatrin, att erbjuda dessa behandlingar innan du får massa mediciner som behandling.

Med detta inlägg vädjar jag till er som kanske upplever eller känner någon som går igenom just detta att uppmärksamma depressioner, men även hur du/personen mår mellan varven. Det är så lätt att det missas och att man blir erbjuden fel vård.

Peace, love and understanding

 

 

Sjuk men ändå inte sjuk

Psykisk ohälsa, en sjukdom som enligt siffror borde kunna klassas som en folksjukdom. De flesta vet någon som lider eller har lidit av det på någon nivå. Ändå talar man knappt om det. För bara 30-40 år sedan så stängdes man in på mentalsjukhus istället för att få hjälp. Idag känns det ibland som om människor är rädda att bli smittade om man talar för högt eller för ofta om det. Dessutom är det för få som vill arbeta med det. Krisen inom psykiatrin blir allt värre och inte ser det lovande ut med nya psykologer eller psykiatriker. Personligen har jag stått i kö 9-10 månader för att få komma till psykolog, vårdgarantin ligger på tre.

När man får träffa en läkare är deras första reaktion att titta lite fundersamt på en. Efter en stund skriver de ut piller och gör en kort undersökning för att konstatera att det inte ligger något uppenbart fysiskt problem bakom symptomen. En sjukskrivning görs direkt. Sedan fortgår det. Efter en månad är man tillbaka; Bättre? Bra, återgå till ditt liv i 100% takt utan att kolla på om det var livsstilen eller ens personliga situation som låg till grund för symptomen. Inte bättre? Vi höjer dosen eller byter medicin och förlänger sjukskrivningen.

Jag blev sjukskriven i mitten på november 2015 och lyckades med hjälp av en underbar kurator på ungdomsmottagningen till slut komma in på allmänpsykiatrin i Lund. Efter två möten med en psykolog som ansåg mig frisk så remitterades jag om till triagemottagningen i Trelleborg. Där får jag frågan om jag fått komma till dagsjukvård? Jag visste inte ens att det fanns. Denna instans med så många olika sätt att hjälpa hade inte nämnts under mina 10 månader som sjukskriven. Och via dagsjukvården fick jag reda på min rättighet till personligt ombud, ekonomiskt bistånd och andra resurser kommunen har att erbjuda.

Hur min vårdcentral inte kan nämna dessa hjälpmedel går mig helt förbi. Piller kan man ordna. Magiska piller som rubbar signalämnen och hormoner och ger en alla möjliga biverkningar men skicka mig vidare till en instans utrustad för de problem jag uppvisat? Borde inte det vara bland de första man gör? I alla fall att informera om var man kan vända sig, det finns ju mer än var triage, dagsjukvården och kommunen erbjuder. Rsmh, kompassen, kastanjegården mm hjälper, stödjer och erbjuder sällskap bland andra drabbade.

Allmänläkare har för lite kunskap och behöver få för vana att skicka psykiskt relaterade fall till instanser med den kunskapen, inte skriva ut piller och hoppas att det ska gå över av sig själv. Det må heta att man är sjuk, att man drabbas av en depression likt en halsfluss och att man blir diagnostiserad. Men psykisk ohälsa kan inte alltid förklaras med syndrom eller fysiska faktorer, inga bakterier eller virus. Ofta spelar händelser, stress och personsyn en stor roll, något som inte är kriterier i en sjukdom. Alla får inte en diagnos och får stämpeln “psykiskt sjuk”. Alla passar inte in i de få mallar man har för olika diagnoser.

Dessutom kan det vara svårt för en själv att identifiera sig som just sjuk. Det finns många tillfällen, dagar nästan veckor där jag känner mig som mig själv, normal. Men på två sekunder kan allt sluta fungera. Bilder om att jag ska skära mig dyker upp för min inre syn och paniken kryper. Samtidigt blir jag apatisk och orörlig. Stiga upp är omöjligt, äta är omöjligt, duscha är omöjligt osv osv. Är jag sjuk om jag inte kan få mig själv att stiga upp? Är jag sjuk om jag inte har aptit? Är jag sjuk för att jag blir så trött att en dusch skulle bli för mycket? Läkare kan inte hitta en diagnos, kuratorn kunde inte hitta en diagnos och psykiatrikern kan inte hitta en diagnos. Är jag ändå sjuk? Eller är det något som är fundamentalt fel? I mitt psyke? I mitt sätt att se och uppleva världen omkring mig? Händer detta på grund av signalämnen i obalans eller förtränga minnen från min barndom? Skulle mitt självskadebeteende ha uppkommit om jag fått hjälp tidigare? Varför fungerar mina mediciner på ett sätt som enligt min psykiatriker inte borde vara möjligt?

Jag lider alltså av psykisk ohälsa. Om jag är sjuk eller inte sjuk kan ingen konstatera. Antagligen skulle en psykolog kunna utesluta många saker, men då måste man, till att börja med, få träffa en.