Andreas Persson – Mitt anhörigperspektiv

Det är aldrig lätt att i vardagen anpassa sig efter någon med fysisk/psykisk/social nedsättning, allra minst om de står dig väldigt nära. Jag kan inte relatera till rollen som att vara anhörig till någon med större kognitiv svikt/svårare psykisk ohälsa. Det finns dock vaga minnen av min farmor som sägs ha varit bipolär.

Farmor V var alltid på gott humör, hon satt alltid i köket och rökte sina cigaretter samtidigt som hon skrattade hjärtligt med sin mörka och åldersbitna stämma. Jag var inte mer än 12 år då cancern tog henne. Jag minns att vi bara kunde träffa henne vid vissa tillfällen, förmodligen led hon av väldiga depressioner som kom i skov.

Idag står jag här, arvsmassan efter farmor lever vidare inom mig. Det är forskat i om det finns en ”bipolär gen” vilket man ganska snabbt konstaterat inte existerar. Däremot kan kombinationen av många olika gener i arvsmassan skapa en överkänslighet mot stressande faktorer som kan ha en utlösande effekt av sjukdomen.

Mina nära har alltid varit stöttande för mig, vänner som familj de har fått stå ut med mitt svängande humör, mitt dåliga minne och omdöme. De har många gånger fått hjälpa mig med den ekonomiska biten när impulskontrollen sviktat. De har fått stå och vänta på mig när vi bestämt möte och jag inte dyker upp eller svarar. De har fått stå emot ett inferno av ilska från en aktiv vulkan som härjat inom mig, de har fått trösta en ledsen och uppgiven själ med en självbild lika med noll. De har alltid funnits där med mig, genom livet, om det så varit upp eller ner.

Mitt egna projekt Upp&ner handlar om just detta, när livet som bipolär svänger väldigt fort och man som drabbad av sjukdomen eller anhörig inte hinner anpassa sig efter det kraftiga tempot, och tillslut kanske kör av vägen. Ibland behöver man hjälp att hitta tillbaka på rätt väg igen för en fungerande vardag.

Till skillnad från den populära kursen PEGASUS som erbjuds vuxna och anhöriga till någon med ADHD har jag aldrig hört talas om något liknande för bipolära. PEGASUS genomförs i grupp och ger ökad kunskap om ADHD, genom att använda PEGASUS psykoedukativa kursmaterial går man igenom och ökar kunskapen om behandlingar, strategier och vad det finns för stöd att tillgå. Dessutom får deltagarna möjlighet att lära sig mer om sig själva och nå större förståelse för andras situation och på det sättet förbättra relationskvalitén. Gruppformatet ger många tillfällen för erfarenhetsutbyte med andra i liknande situation.

Det jag funnit sedan jag startade upp&ner är flera intresseföreningar som riktar sig mot bipolära/anhöriga. En väldigt stor förening är IBIS (intresseföreningen bipolär sjukdom) De arrangerar självhjälpsgrupper, studiecirklar och anhörigutbildningar för sina medlemmar.

Riksförbundet balans jobbar mycket med att Nå personer med depression och/eller bipolärt syndrom och erbjuda stöd inom föreningens ram. Informera närstående om möjligheten att delta i föreningens arbete, och få stöd av föreningens övriga medlemmar. Föreningen arbetar också för att anhöriga ska i högre grad ses som resurser i vårdprocessen, de Verkar även för ökad kunskap i samhället om depression och bipolära diagnoser, för att därmed minska oförståelse, rädsla och avståndstagande.

Det som slår mig är att alla dessa intresseföreningar och Riksförbund ligger i Göteborg eller Stockholm, vi skulle verkligen behöva något liknande i Sveriges sydliga regioner, men utbudet är väldigt litet och köerna är väldigt långa.

 

Läs övriga texter av Andreas genom att klicka HÄR