Louise Sandberg – Min familj har inte fått något stöd

Min familj har inte vetat hur de ska hantera min sjukdom. Ska de ta hand om mig? Ska de pusha mig? Sedan jag blev sjuk så har jag bott hemma hos min mormor i två omgångar på grund av mitt mående. Jag klarade inte av att bo ensam. Jag åt inte, duschade inte, var knappt vaken och mådde väldigt dåligt. Hos mormor fick jag i alla fall i mig mat och kunde ha en dygnsrytm.

Ingen frågade mig om mina anhöriga. Ingen kollade upp mitt nätverk eller vilka som fanns att stödja mig. Vare sig i vården eller på någon myndighet hörde man sig för att någon såg till att jag klarade mig. Psykakut lade över ansvaret för att inte jag skulle skada mig på min familj men gav inga råd. Jag blev skjutsad av min syster en natt när jag skurit mig och hon var med när jag pratade med läkaren. Han sade kort till min syster att det nu var upp till dem att jag inte skadade mig själv igen, jag skulle inte lämnas ensam. Han berättade inget om anhörigcentrum eller andra stödgrupper.

När jag väl ville flytta hem till min egen lägenhet igen så blev lösningen på min knivfobi att min mamma fick ta bort alla knivar och saxar från min lägenhet. Detta hjälpte ju inte då jag istället hittade en pincett. Jag kunde inte behålla lägenheten utan blev tvungen att flytta hem till min pappa. Inte heller han fick någon hjälp eller information. Här kunde ju inte alla knivar, verktyg och saxar tas bort. Istället försökte vi se till att jag var ensam hemma så lite som möjligt.

Jag tycker att läkare som sjukskriver för depression bör försäkra sig om att patienten har någon form att stöd hemma och då även ge information om var denna kan få stöd eller träffa andra anhöriga. Psykiatrin borde be om att anhöriga följer med vid något tillfälle för att informera om patientens situation och vad för stöd som finns. Skolan borde vid föräldramöten ta upp eventuella tecken på psykisk eller fysisk ohälsa och även ha tillgång till information om vart föräldrarna kan vända sig för att få stöd. Kommunen borde uppdatera sin hemsida – på många plan – så att man lättare kan hitta information eller länkar till relevanta hemsidor för anhöriga.

Anhörigcentrum finns men när man sitter avtrubbad i ett väntrum så lägger man sällan märket till affischerna på anslagstavlan. Hade mina anhöriga blivit rekommenderade att följa med mig så hade de kanske själva sett dem men istället missades den viktiga informationen. Vilket är väldigt synd då jag under hela min sjukdomsperiod har känt mig som en belastning och föremål för stor oro. Mina anhöriga har frågat vad de kan göra men jag har ju inte haft några svar. Svar som kanske någon annan kunde ha gett dem.

 Läs fler texter av Louise genom att klicka HÄR