Louise Sandberg – Dagsjukvården, de gav mig vändningen.

Den insats som har haft störst inverkan på mig och mitt mående är Trelleborgs dagsjukvård. För att få komma till dem så måste man vara inskriven i allmänpsykiatrin i Trelleborg. Min väg in kom via Lunds psykiatri, de remitterade mig när jag flyttade från Lund till Trelleborg och då fick jag komma till triagemottagningen. På triage utvärderas man och skickas vidare till rätt instans inom Trelleborgs psykiatri.

Jag bara tittade på henne med frågande ögon, dagsjukvård? Vad är det?

Mitt första möte på triage var med en varm och trevlig sjuksköterska. Hon bad mig berätta varför jag kommit och jag förklarade min brokiga väg in i vården och psykiatrin. Hon kunde se på mig att jag var trött på att kämpa och ställde frågan om jag fått gå på dagsjukvård tidigare. Jag bara tittade på henne med frågande ögon, dagsjukvård? Vad är det? Jag hade aldrig hört talas om det tidigare. Hon sa att då skulle hon skicka in en remiss direkt, för dagsjukvård hade jag ju rätt till i väntan på behandling. Hon gav mig ett par broschyrer om olika aktiviteter på dagsjukvården och beskrev dem kortfattat.

Kort därefter fick jag ett brev hem där jag hälsades välkommen att få träffa en vårdare och starta en planering. Denne vårdare blev min personliga kontakt och det var med henne som jag fick samtala om vilka insatser jag ville prova och sedan utvärdera hur de hjälpte mig.

Till en början gick jag i förmiddagsgruppen. Då började vi med frukost klockan nio var vardagsmorgon innan vi hade olika aktiviteter såsom avslappning, kreativt skapande eller egenvård. Vi avslutade med att skriva ner olika positiva händelser i vår vardag för att öva oss på att se det positiva i våra liv. Denna rutin var välkommen för att jag skulle kunna ta mig ur sängen och ut ur huset om dagarna. Det gav en start på dagen som underlättade för andra aktiviteter efter dagsjukvårdspasset. Att veta att någon väntade på mig och att jag inte behövde prestera eller ens äta frukost innan var en välkommen lättnad från mina egna krav, måsten och känsla av misslyckande. Efterhand som jag mådde bättre så sattes andra insatser inom dagsjukvården in bl.a. varmvattenavslappning och ångestskola.

En allmänläkare är inte specialiserad för psykiska besvär, deras patientkontakter är ofta korta och avhjälps lätt med mediciner.

Redan vid det där första mötet med sjuksköterskan på triage så ställde jag mig själv frågan varför jag inte hade fått komma hit direkt, när min förste läkare bestämde sig för att jag var deprimerad. En allmänläkare är inte specialiserad för psykiska besvär, deras patientkontakter är ofta korta och avhjälps lätt med mediciner. Men en depression är sällan kort och det räcker sällan med enbart medicin utan majoriteten behöver samtalsstöd i någon form. Det är allmänläkaren som ska remittera till triage i Trelleborg men min läkare ville att jag skulle byta vårdcentral till Lund istället för att erbjuda mig att få komma till den instans som är bäst förberedd för att hjälpa mig med mina besvär.

I mitt fall var det enbart läkarna som kunde berätta för mig att triagemottagningen fanns men det var ingen av dem som gjorde detta.

Om man inte tidigare har haft psykiska besvär, eller känt någon, så är det svårt att veta vilken hjälp som finns att få och vad man har rätt till. Det var inte precis så att skolan kunde berätta för mig att jag skulle gå till triage. Inte heller den kurator som jag träffade under sommaren innan jag gick in i väggen berättade något, trots att hon ansåg att jag behövde hjälp. I mitt fall var det enbart läkarna som kunde berätta för mig att triagemottagningen fanns men det var ingen av dem som gjorde detta. Jag är tacksam för att jag fick komma till dagsjukvården men jag anser att jag borde fått komma dit tidigare, när den första månaden med sjukskrivning och medicin inte gav någon som helst effekt. Istället hann det gå ett år.

Läs fler inlägg och texter av Louise genom att klicka HÄR