Duke W. Shane – Några individer som gjort skillnad i mitt vuxenliv…

Hela mitt vuxna liv har kantats av myndighetskontakter i en eller annan form. Oftast så har det rört sig om obligatorisk inskrivning på Arbetsförmedlingen men har även haft ett kortare uppehåll på Arbetsmarknadsförvaltningen och de senare åren fått ansöka om aktivitetsstöd via Försäkringskassan när jag inte fått tillräckligt med jobb för att få ihop nya dagar hos min A-Kassa.

Likt de alldeles för många andra i min generation och i synnerhet de efterkommande så har det inte varit tal om någon trygghet på arbetsmarknaden.

Min tillvaro samt förutsättningar för att planera långsiktigt har i mångt och mycket påverkats av ett virrvarr av osäkra anställningar, svartjobb, utförsäkring, ogynnsamma praktikplatser och ett dussin diverse ”vuxendagis” med fokus på jobbsök och att ”sitta av tiden” i jakten på en egen inkomst och således frihet.

Det har varit lätt att bibehålla min cynism, bitterhet, hopplöshet och totala brist på framtidstro under alldeles för många år. Vissa kallar detta prekariatet eftersom många av oss sitter i prekära situationer som vi inte alltid kan påverka i någon större grad som enskilda individer.

Merparten har varit trevliga och gett mig ett gott bemötande, någon enstaka har betett sig riktigt jävla illa men gemensamt är att de alla haft svårt att matcha/hänvisa mig till rätt arbetsplats och yrke.

Genom åren så har jag haft en rad handläggare, förmedlare och kontaktpersoner via Arbetsförmedlingen och Arbetsmarknadsförvaltningen. Merparten har varit trevliga och gett mig ett gott bemötande, någon enstaka har betett sig riktigt jävla illa men gemensamt är att de alla haft svårt att matcha/hänvisa mig till rätt arbetsplats och yrke.

Det skulle dröja mer än tio år innan jag skulle komma i kontakt med helt rätt handläggare. Och detta först efter att jag gått in i väggen till en sådan grad att det märktes. Min livslånga depression och höga ångest syntes sällan på utsidan. De finns inombords och är oftast bara synlig, eller smärtsamt uppenbar, för personer som arbetar inom psykiatrin.

Jag fick en rejäl avhyvling av min annars trevliga handläggare för att jag inte lämnade in en lista över sökta jobb under veckans vuxendagis-aktiviteter. Jag hade precis påbörjat min medicinering efter en tids KBT-terapi. Och under den första månaden med Sertralin så var jag riktigt jävla skör. Jag bröt ihop och släppte på tårarna som jag hållit inne så länge. Jag skämdes men handläggaren insåg snabbt allvaret och bestämde sig för att jag behövde en annan sorts stöd.

Jag fick träffa en trevlig arbetspsykolog som heter Anders vars uppgift blev att fastställa min arbetsförmåga så att jag kunde få bli ”kodad” för att kunna få rätt stöd och hjälp. Sedan fick jag kontakt med Adisa som jag har för mig arbetade som Rehabhandläggare under den tiden. Hon var den allra första som bemötte mig på precis helt rätt sätt. Hon stöttade mig med att kontakta lämpliga arbetsgivare. Sen kopplade hon även in Gunilla som vid tiden var SIUS-handläggare.

Efter alla år av sneda kommentarer från diverse ”experter” på arbetsmarknaden (i synnerhet genom externa jobbcoacher och vuxendagis) om att tänka på min klädsel (min livsstil) och att jag måste åsidosätta mina styrkor, förmågor och preferenser så fick jag äntligen två allierade (Adisa och Gunilla) som blev mina räddare.

Gunilla hjäpte mig att få jobb på ett skivbolag eftersom hon visste att jag var flerfaldigt publicerad rockskribent. Jobbet rullade på och jag trivdes enormt bra. Jag har ju flera års erfarenhet av att jobba med band och festivaler. Under denna tiden så kom jag även i kontakt med ett numera välkänt maskerat band vilket byggde mitt självförtroende ytterligare.

Ett stort problem för oss alla brukar vara den konstanta rotationen av handläggare en person hinner avverka under sin tid i myndighetskarusellen. Så även för mig. Först var det Adisa som fått nytt uppdrag och sedan även Gunilla. Jag har dock bra kontakt med båda fortfarande och blir lika glad och rörd varje gång vi ses.

Det var alltid personligt och förutsättningslöst vilket fick mig att både slappna av och att trivas.

Jag brukar säga att jag har hat-trick när det gäller att ha bra handläggare för sen kom Sara in i mitt liv. Våra möten fortsatte i samma anda som med Adisa och Gunilla. Det var alltid personligt och förutsättningslöst vilket fick mig att både slappna av och att trivas.

Sara såg möjligheter där jag annars sett hinder. Det var hon som övertalade mig att söka jobb hos Region Skåne och då jag vet vad jag vill så lyckades jag övertala rekryteraren att låta mig få jobba inom psykiatrin i Trelleborg. Detta var avgörande för mig och det var så jag kom i kontakt med personerna som numera utgör min enda familj, mina vänner. Anställningen hos Vuxenpsykiatrin ledde till att jag gick med i projektet Värdefullt som sedan ledde till redaktörskap, jobb hos Samordningsförbundet Trelleborg och numera projektledare tillsammans med världens finaste kollega och vän Josse.

Jag inser att jag haft en enorm tur som fått kontakt med dessa underbara och viktiga personerna även om vägen dit varit lång och kantad av allehanda elände.

Adisa, Gunilla och Sara…NI tre är mina, törs jag säga, änglar!!