Ida Wilör – Mitt i en behandling och plötsligt myndig

Jag har en suddig bild över hur jag hamnade på socialförvaltningen. Det var inte jag som bad om hjälp, utan någon vägledde mig dit. Det jag minns var att pappa berättade för mig att vi skulle på ett möte, vi skulle ge det en chans. Hösten 2011 deltog jag i en behandling på socialförvaltningen i Trelleborg. En behandling för anhöriga med sorg.

Jag blev kopplad till anhörigcentrum i Trelleborg. Gruppterapi, öppenvård. Då jag var över 18år och räknades som vuxen tillhörde jag samma grupp som min pappa.

Min tidigare erfarenhet av hjälp och stöd är ett par samtal med olika kuratorer. Men tyvärr inget långvarigt.

Jag kom ihåg att mitt första intryck på anhörigcentrum var hemskt. Alla var vuxna människor och jag kände mig som ett litet barn, vilse och med gråten i halsen. Innerst inne ville jag bli en liten flicka igen som kunde hålla pappa i handen. Men det gick ju inte. Inte när jag var vuxen.

Personerna som var i rummet gav mig ett fint bemötande som fick mig och känna mig välkommen, men mitt intryck var att jag hade blivit felplacerad.

Jag kände mig så otroligt liten och ensam. Jag blev orolig över att personerna inte skulle förstå mig. Möjligen tycka synd om mig, men jag ville inte ha något medlidande – jag ville sitta i en ring med jämngamla personer som förstår hur det är att bli sviken av en förälder.

Vår gruppledare Peter insåg min situation snabbt. Han bemötte mig precis så som man vill bli bemött. Jag ska givetvis inte tala för alla, men det var med öppna armar han tog emot mig. Jag själv insåg inte detta i stunden, jag var otroligt sårbar och rädd. Men idag kan jag blicka tillbaka och förstå hur han tog hand om mig. Han var trots allt den första personen som fick mig och stanna kvar under en hel behandling. Än idag säger jag att Peter är mannen i mitt liv. Han räddade mig – han lärde mig att må bra igen. Förra året mejlade jag honom, och berättade vart jag befann mig och att han är en stor del i det jag gör idag.

Resultatet blev det bästa. Se på mig, jag är själv utbildad anhörigterapeut och har fler äventyr att följa. Jag har en Sambo som älskar mig, fortsatt kontakt med Pappa, min bror och syster. Jag har en fantastiks umgängeskrets och ett liv värt och leva. Resultatet blev att jag kunde acceptera vem jag var, att inget var mitt fel och att jag har rätt till att må bra.

Jag hade noll förväntningar på behandlingen. Jag visste varken upp eller ner just då. Jag var en sårad tonåring som bara ville ta studenten och sedan flytta utomlands. Andra mål fanns inte. Men jag inser idag att alla tårar och möten var värt det. Jag flyttade utomlands, och fortsatte aldrig behandlingen som jag blev erbjuden. Kom tyvärr inte tillbaka heller.

Jag fick tillräckligt med verktyg för att klara mig.

Det enda jag hade svårt för, var att min unga ålder räknades som vuxen.

Visst, jag var myndig – men långt ifrån redo att prata problem med andra betydligt äldre vuxna personer. Utöver det är jag tacksam över chansen jag fick. Det var intensivt då vi sågs ett par dagar i veckan under en kort period, men jag tror att det finns en tanke bakom det intensiva schemat.

Mitt råd till er, som inte tror på att någonting hjälper. Det hjälper!

Jag träffade olika stödpersoner som skulle vägleda mig, men som istället fick mig att springa ut från terapirummet i tårar och känna hur hoppet försvann. Det handlar om att ni ska hitta rätt person att förlita er på, en person ni kan skapa en trygg allians med. Innan dess är det svårt. Men ha tålamod, och våga släppa in personen i ditt liv. Det är så värt alla tårar. Det var det för mig!

Tack för ni läste.

-Ida Wilör.

För att lära känna Ida och ta del av hennes texter så klicka HÄR