Andreas Persson – Reflektioner kring vårdkontakter

Jag upplevde att båda mottagningar och de personer jag kom i kontakt med där var väldigt formella och tillmötesgående. De fick mig att känna mig sedd och välkommen, enligt diverse värdegrunder.

Jag hade mått väldigt dåligt ett tag relaterat till mina kraftiga humörsvängningar, aggressionsutbrott och depressioner när jag till slut beslöt mig för att kontakta vården för professionell hjälp. Vägen jag fick gå för denna kontakt var via min vårdcentral, som i sin tur remitterade mig vidare till Triagemottagningen i Trelleborg.  Jag upplevde att båda mottagningar och de personer jag kom i kontakt med där var väldigt formella och tillmötesgående. De fick mig att känna mig sedd och välkommen, enligt diverse värdegrunder.

I min första kontakt med allmänpsykiatrin fick jag ett väldigt gott bemötande av personal, sjuksköterskor/psykologer, även de visade att de alla stod enade om att ha samma bemötande för alla människor, god etik, bra värdegrund, empati och en god människosyn. Däremot minns jag väldigt tydligt att jag reagerade starkt på att mina kontaktpersoner inte stannade kvar så länge utan byttes ut efter hand.  Det fick mig att tro det var en väldigt dålig arbetsmiljö med mycket stress/underbemanning. Det kändes inte så tryggt för mig att dra om mina ”berättelser” för en ny person varannan månad.  Det var efter hand som jag lärde känna dessa personer och få en tillit för dem, som jag vågade öppna upp mig om mina egentliga problem, men när jag väl kommit i det läget så var de borta, och så var det bara att börja om. Den läkare jag blev tilldelad var för mig inte särskilt professionell i sitt yrke, visst var hen en duktig överläkare inom psykiatrin, men faktum kvarstod att person i fråga ofta talade ovanför mitt huvud, och till sina studerande utpekade mig som ett ”objekt”.

Jag ansåg att mitt behov av att få prata med någon var stort och det kanske hade varit en lite mer långsiktig lösning, om man tog itu med underliggande problem som orsakade mycket av den psykiska ohälsan.

Jag hade egentligen inga förväntningar över hur verksamheten skulle se ut, hur utredningar och samtal skulle gå till. Jag frågade flertalet gånger om det fanns möjlighet att ha regelbundna tider för samtal med psykolog, men det fanns det ej resurser till. Psykologen användes enbart i diagnostiserande och utredande syfte. För mig hade det känts mycket bättre att kunna ha någon att prata med, parallellt med insättningen av mina läkemedel. Jag ansåg att mitt behov av att få prata med någon var stort och det kanske hade varit en lite mer långsiktig lösning, om man tog itu med underliggande problem som orsakade mycket av den psykiska ohälsan. Även om jag fick medicinering som skulle hjälpa mig fungera bättre kognitivt, få bättre minne och koncentration, så hade jag mycket underliggande problem och negativa tankespiraler som var tvungna att brytas.

Vid insättning av läkemedel märkte jag till slut att där fanns en viss tillit för mig av personalen. Jag hade drogtestats minst en gång i månaden i två år som alltid var negativa och alltid varit fullt ärlig med att jag aldrig haft ett missbruk eller drogproblematik. Personalen litade mer och mer på mig, så tillslut tummades det lite på om jag skulle ha översyn när jag lämnade urinprov. (jag hade väldigt svårt att lämna det när någon tittade). Detta kanske är fel, vad vet jag. Men det kändes väldigt bra att någon litade på mig.

Om jag ska summera detta så anser jag att min vårdkontakt, från start till slut, varit övergripande bra. Det finns vissa element i vården som skulle kunna förbättras. Exempelvis titta över resurserna för att kunna erbjuda fler patienter en psykologkontakt, erbjuda KBT i större utsträckning, göra arbetsmiljön mindre belastande och stressfylld för personalen då det märks och projiceras över väldigt tydligt för patienter också.

Läs övriga texter av Andreas genom att klicka HÄR