Johanna Nilsson – Det behövs guidade turer i psykiatridjungeln

Min första kontakt inom vården var BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) här i Trelleborg. Det var skolsköterskan som först informerade mig om att BUP existerar och som också fick mig att inse att det var viktigt för mig att kunna prata med någon som förstår. Jag var bara 14-15 år gammal, led av depression och hade under två års tid aktivt skurit mig själv. Jag hade dessutom en väldigt dålig relation till min pappa och en skev syn på mig själv. Jag behövde hjälp helt enkelt. Första ”rundan” inne på BUP varade under ett års tid, men jag blev ”friskförförklarad” då min kontakt skulle sluta. Andra gången tog jag själv kontakt och då var jag 17 år, men knappt ett år senare och som myndig fick jag – precis som alla andra 18-åringar – inte mer hjälp därifrån. Jag hade precis börjat må bättre efter ännu en jobbig period och BUP ansåg att jag klarade mig rätt bra, så de ”friskförklarade” mig på något sätt, och jag höll med. Det gjorde jag ofta – accepterade vad andra sa. De var ju dessutom utbildade inom detta, så om de sa att jag inte behövde någon mer hjälp därifrån, då gjorde jag inte det. Nu stod jag ensam igen utan en aning om vart jag skulle vända mig om mitt mående blev värre…

Det gick en tid innan jag kände att jag behövde prata med någon, men när tiden kom så vände jag mig till ungdomsmottagningen. Jag hade fått höra på skolan att de hade kurator där så jag fick en tid och trivdes ganska bra. Efter några gånger så kände jag mig trygg nog att börja öppna mig om det jag kände. Då brast det för mig. Efter det sa hon att hon inte kunde hjälpa mig då mina problem var för stora. Jag log, sa att jag förstod och att jag var tacksam över att hon lyssnat, sen gick jag därifrån. När jag stängde dörren till ungdomsmottagningen så bröt jag ihop och grät hela vägen hem. Vart skulle jag nu vända mig?

På grund av mitt dåliga minne så minns jag inte hur jag kom i kontakt med triagemottagningen, men detta var mitt nästa stopp. Här skulle jag vara vid ett tillfälle i veckan under några veckors tid för att det skulle göras en bedömning på mig. Jag fick svara på en massa frågor! Berätta hur jag mådde, vad jag varit med om, vad jag hade för problematik osv. Jag vet inte om det är såhär det vanligtvis går till men jag fick så bra kontakt med den äldre mannen som skulle bedöma mig att vi bara pratade på om allt. Plötsligt satt vi på sista mötet och jag kände ingenting annat än sorg. Ännu en gång skulle jag förlora kontakten med någon jag faktiskt tyckte väldigt mycket om och vågade prata med.

Det skickades en remiss till Allmänpsykiatrin och där är jag än idag. Jag gick även på dagsjukvården en längre period för att komma igång och sakta men säkert få in lite rutiner och våga mig ut bland folk.

Jag rekommenderar verkligen dagsjukvården till i princip vem som helst! Jag har verkligen inget ont att säga om dem.

Jag minns inte heller vem jag fick hjälp av för att komma in på gruppterapi hos Team Agnes, men det hjälpte mig otroligt mycket. Team Agnes är en mottagning inne i Malmö. De tar emot personer som är 14 år och äldre som lider av självskadebeteénde eller andra riskbeteenden. Varje måndag under 16 veckor satt jag och 4-5 andra personer med liknande problematik i ett rum med en man och en kvinna som jobbade på Team Agnes. De 16 veckorna var väldigt givande och jag fick lära mig mycket om mig själv och om hur kroppen faktiskt fungerar när man har ett aktivt självskadebeteénde, men jag fick också höra andras historier. Det bästa med varje möte var att få höra hur de andra vecka hade varit. Vad de gått igenom och hur de hanterat olika situationer med hjälp av verktygen vi fick under terapin.

Det jag vill ska förbättras för framtida unga vuxna är att de blir väl informerade om vad de faktiskt har rätt till så att de inte står där när världen rasar för dem och inte vet vart de ska vända sig. För oavsett vad någon säger så är denna världen – psykiatrin- som en djungel och jag tycker att det är dags att det blir guidade turer så man vet vad som finns.

En ung vuxen ska inte behöva leva med smärta och ovisshet när hjälp finns runt hörnet.

 

Lär känna Johanna genom att läsa mer om henne HÄR