Om vikten av ett gott bemötande när man arbetar med en mångfald av människor

Foto: Chris_ti_ane

”Det kostar väl fan ingenting att vara lite mänsklig?”

En av de sakerna man pratar mest om när det handlar om olika former av inflytandearbete är vikten av ett gott bemötande. Eftersom myndigheter och vården arbetar med en mångfald av människor varje dag så tar man för givet att detta inte vore ett bekymmer. Men tyvärr så händer det att många av oss vid ett tillfälle eller annat råkar ut för att man får ett dåligt bemötande.

Jag kan själv lista iallafall ett antal tillfällen då jag upplevt att jag blivit bemött på ett sätt som varit under all kritik. Både i rollen som livegen i konstant beroendeställning gentemot myndigheterna men även, otroligt nog, i min nuvarande roll som projektledare när jag var inbjuden att presentera vårt projekt ute hos en verksamhet som arbetar med människor.

Det har mest handlat om att ett något fåtal individer inte visar mig den respekt, tolerans och värdighet som jag utifrån min generella hövlighet anser att jag förtjänar. Sen att de kanske inte gillar min livsstil eller hur klär mig är inte deras ensak och ska inte påverka hur de bemöter mig.

Människor diskrimineras (ibland öppet) utifrån hur de klär sig, hur de pratar, vart de kommer ifrån, deras sexuella läggning, livsstil och ålder. Många unga vuxna upplever dessutom att man inte tas på allvar när man söker hjälp hos myndigheterna eller vården. Detta gäller i mångt och mycket även på arbetsmarknaden där många upplever svårigheter att få ordentligt fotfäste.

Ett annat förekommande problem är när handläggare, kontaktpersoner eller vårdpersonal fattar beslut över sin klients huvud utan dennes samtycke och delaktighet. Visserligen så kan det vara så att man som klient är lite försiktig med att kasta sig in i nya saker och inte alltid själv ser sin potential MEN bäst resultat får man från båda håll om man samarbetar med klienten utifrån dennes önskemål och förutsättningar snarare än att alltid anse sig ha rätt själv. Beslut bör fattas gemensamt av både klient och handläggare.

Vad är det som gör detta? Är det människans typiska, underliggande, strävan efter att projicera sina subjektiva åsikter, moral och värderingar på sina medmänniskor? Kanske, men många gånger så tror jag inte ens att de som ger ett sådant undermåligt bemötande ens är medvetna om att de gör det. Jag tror många gånger att snarare handlar om brist på kunskap, arbetsrelaterad stress eller att man trycker på klienten utifrån sitt uppdrag. Därför måste vi våga tala öppet om det.

Så vad kan man göra själv för att försäkra sig att man ges ett så bra bemötande som möjligt?

  • Först och främst så tror jag att det är av yttersta vikt att alltid i första hand föregå med ett gott exempel själv.
  • Ta reda på vilka dina rättigheter är, men också dina skyldigheter. Anteckna gärna.
  • Låt personen ifråga veta vad det är DU behöver och vill ha hjälp eller stöd med. Gör det så tydligt som möjligt och även gärna skriftligen. Hur ska personen kunna hjälpa DIG på bästa sätt om du inte berättar vad du vill?
  • Om du upplever att du blir dåligt bemött så låt personen ifråga veta att du känner så och att det inte är ok.

Exempel på ett bra/önskvärt bemötande kan vara;

  • Att alltid bli tilltalad och behandlad på ett vänligt och respektfullt sätt.
  • Att få lov att ställa frågor och att frågorna tas på allvar.
  • Att få vara delaktig i ens egna vårdplan eller handlingsplan. Helt enkelt att inga beslut ska fattas utan ens medgivande.
  • Att ens situation  och/eller mående tas på allvar och inte förminskas eller trivialiseras.
  • Att i minsta möjliga mån hänvisa till möjliga repressalier (ofta ersättningsrelaterade) i tal och skrift.