Alkoholisten


”Barn som har föräldrar med beroende problematik tvingas växa upp för fort. Plötsligt är det de som måste ta ansvar för sin egen mamma eller pappa. Trygga barnen arbetar för att dessa barn kan få trygghet i sina liv och få lov att bara vara barn.”

Jag får känslan av att många människor än idag har väldigt liten kunskap om alkoholism, och än mindre hur det påverkar de anhöriga omkring, och framför allt barnen. Vuxna tror oftast att de kan dölja de ”vuxna” problemen genom att inte prata om det eller att hjälpa till att ‘dölja’ den alkoholiserade föräldern genom diverse ursäkter om sjukdomar och annat, men barn märker väldigt tidigt när det är något som inte stämmer, detta utrycker sig ofta att man kanske går runt med en stor klump i magen och att man känner sig okoncentrerad. Detta kan också  leda till en ”osann” verklighet och de anhöriga/ barnen blir osäkra på sina känslor, man slutar lita på sina känslor.

Tillexempel så kanske barnet/den anhöriga känner sig orolig, rädd/ har en klump i magen, men familjen/ vuxna/ missbrukaren säger att ingenting är fel, då tar barnet/den anhöriga på sig skulden, ”det är jag som känner fel” -> börjar tänka på ”hur jag ska känna i denna situationen” istället, och så börjar man tänka på sina känslor istället för att känna dom.

”Alkoholism handlar om psykisk ohälsa”

Det som är viktigt för mig att förmedla i allt det här är att alkoholism finns i alla sammhällsklasser, den kan se ut på olika sätt, men känns oftast ungefär detsamma. Jag är själv uppvuxen i en stor villa med gula knutar, vi hade en stor grön trädgård med äppel träd. En av mina närmsta vänner bodde över gatan, jag hade minst 5 kaniner, det var käpp-hästar, kanin klubbar, hinder i trädgården uppställda av vita plast stolar och krattor. Där var nästan ständigt barn i trädgården och ungdomar i källaren (eftersom jag har en bror som är 5 år äldre än mig) och så hade jag föräldrar som verkligen älskade sina barn helhjärtat. idyllen är perfekt.

Mina föräldrar hade också två helt vanliga arbeten de åkte till varje dag, jag var otroligt aktiv i stallet och hos oss var alkohol egentligen ingenting konstigt alls, och jag kände inte heller någon oro kring alkohol. Mina föräldrar kunde ha fest på helgen där det serverades vin och öl och allt möjligt, det var nästan då man sov som tryggast.

Det är när det sker en personlighetsförändring som det blir oroligt.

Men så finns den där andra biten, som är hemlig, när något plötsligt förändras, när den ena plötsligt är jättesur, och den andre plötsligt är jättesnurrig, när man blir orolig, när den där personlighetförändringen sker som gör att man går runt med den där klumpen i magen och inte vet vad som är fel, när verkligheten plötsligt blir lite svår att ta på och det uppstår lögner och brutna löften.

Det är okej att både älska och hata den där personen. För mig har det hjälpt att skilja på dom och nästan se dom som olika personer, alkoholism är en sjukdom, du kan inte skylla på den, givetvis, men det är psykisk ohälsa och det är alldeles för tabubelagt, vi måste börja våga prata om det och de känslor som trycker omkring ämnet. Min erfarenhet av alkoholister (nyktra) är ju att den större delen faktiskt är de mest fantastiska, mest kärleksfulla, engagerade och otroligt kloka människor, det är iallafall min *förälder*!

Det finns många som behöver hjälp, och som vill ha hjälp och stöd. De kanske är i en djup sorg eller depression, men på grund av all tabu och på grund av att vi inte vågar fråga så möjliggör vi istället deras missbruk och deras psykiska ohälsa fortlöper.

Så frågan är fortfarande, hur når vi ut till dessa barn som ofta lider i skuggorna, som inte vågar prata om det på grund av all skam.

Vi måste #vågase #vågafråga #vågaståkvar och vi måste sluta döma, för allas skull🌸

 

Med varma soliga hälsningar Nathalie 🌸