Ida Wilör

Hej,

Mitt namn är Ida. Jag bor och kommer från den lilla staden Trelleborg.

Jag är uppvuxen i en fin familj och hade många betydelsefulla år med min pappa, mamma, bror och syster. Men tyvärr så fortsätter inte min saga på samma sätt som den började. Jag blev ett s.k. ”maskrosbarn”.

När jag började sjunde klass levde jag i en familj som gav mig mycket kärlek och trygghet men också mycket ensamhet och oro. Som 13 år gammal blev jag en annan person. Jag blev ett vuxet barn som blev mer uppmärksam på livet och på de viktiga sakerna barn oftast aldrig behöver bry sig om.

Den tyngsta känslan jag bar på var skuld och skam men också ansvaret. Jag kände främst ett ansvar för min lillasyster – som en storasyster kände jag mig skyldig att ge henne den tryggheten. Jag var väldigt medveten om att hon skulle ha det bra. Att hon inte skulle ta del av familjens problem.

Och när jag nämner att min familj hade problem så vill jag att ni ska ta det med respekt. Alla familjer har svagheter, det är bara inget man pratar om. Framförallt inte när det handlar om problem rörande missbruk.

I mina texter kommer det mesta fokus hamna på anhörigproblematiken och missbruksfrågor – d.v.s. inte på alla resterande stunder då jag mått väldigt bra tillsammans med min pappa, bror och syster. Det är viktigt för mig att ni är medvetna om detta.

Jag levde med en mamma som drabbades av den psykiska sjukdomen alkoholism. Det gjorde jag under tystnad i många år. Min familj var medvetna om detta, ingen annan. Inte ens mina närmsta vänner. Aldrig någonsin har jag känt mig så ensam som jag gjorde då. Varför ska det vara tabu att prata om det? Än idag så vet jag inte varför jag valde att hålla det hemligt.

Anledningen till att ni läser min presentation här nu är just precis för att jag är trött på att anhöriga ska känna att de måste gömma sig.

DU ÄR VIKTIG;

DU tar så extremt mycket stryk, både psykisk och kanske även fysiskt. Varför ska då ingen få ta hand om dig? Trösta dig? Förklara för dig och hjälpa dig? Varför tar ingen DIN hand och berättar att DU inte är problemet?

Du är inte mindre värd för att du lever i en dysfunktionell familj. Tvärtom, för mig så är du en av de absolut starkaste personerna.

Som ni nu har läst så är jag själv anhörig och har en hel del i min ryggsäck, egna erfarenheter när det gäller psykiskt mående och personer med missbruk.

Jag är även utbildad anhörigterapeut vilket betyder att jag specialutbildad på att arbeta med personer som har anhörigproblem d.v.s. anhöriga eller närstående till personer med missbruk, personer med psykisk- och fysisk ohälsa samt personer i dysfunktionella relationer.

Min resa tar inte slut där. Än idag så studerar jag och vidareutbildar mig ytterligare. Till sommaren 2018 så tar jag även examen som KBT-Terapeut (steg 1).

I dagsläget är jag med i projektet Unga Vuxna Trelleborg. Jag är mycket tacksam över denna möjlighet och ser fram emot ett gott och långvarigt samarbete med er och mina nya kollegor.

Väl mött.

Ida 

Texter 2018

En avgörande allians

Mitt i en behandling och plötsligt myndig