Hej!

Jag vet inte riktigt vad som hände som gjorde att allt blev så fel, men redan som tolvåring var jag deprimerad och en såkallad aktiv självskadare, och det fanns inte en tanke på att jag någonsin skulle sluta. Jag älskade att skada mig själv. Jag kände mig nästan hög på endorfiner, jag hade kontroll, men framförallt tyckte jag om att straffa mig själv. Jag ansåg att jag förtjänade det. Jag förtjänade smärtan. Jag lyckades hålla mitt självskadebeteende hemligt i nästan 2 år, men till slut kom någon på mig och jag var så besviken på mig själv. Jag klarade ju INGENTING. Med facit i hand är jag tacksam över den uppmärksamma klasskamraten som ”skvallrade” på mig. Jag vet än idag inte vem i klassen som såg mina skärsår och berättade för personal på skolan, så har tyvärr aldrig kunnat tacka.

I nionde klass fick vi en viktig uppgift i svenska. Vi skulle skriva en självbiografi. Vid detta laget visste alla om mina problem med depression, ätstörningar, min familjesituation och mitt självdestruktiva beteende. Efter lektionen fick jag stanna kvar, och min lärare (en av mina favoriter) sa åt mig att jag skulle ta denna uppgiften på allvar. Jag skulle skriva en riktig självbiografi som bara hon skulle läsa. Efter många veckors skrivande lämnade jag in uppgiften och jag har nog aldrig känt mig så naken i hela mitt liv. Jag hade varit 100% ärlig för första gången på väldigt länge, och tillbaka fick jag ett stort MVG och en personlig text från min lärare. Det var där och då jag insåg. Skriva är något jag kan, och jag är bra på det! Nu var det slut på att dölja mina känslor och tankar.

Om jag skulle beskriva mig själv skulle jag säga att jag är en godhjärtad, empatisk filur. För mig är det viktigt att kunna prata om sådant som är jobbigt, men samtidigt kunna skratta åt eländet med personer som genuint bryr sig och försöker förstå. Favoriten i mitt liv är min hund, Ina, som hjälpte mig att komma upp på benen igen i april 2016. Jag är en sådan person som gör väldigt spontana saker. Att bli hundägare är en av de där lite smått galna spontangrejer jag gjort, men det visade sig vara det bästa jag gjort för mitt psyke än så länge. (Detta var ingen uppmaning till att bli djurägare när man inte är stabil, jag hade bara tur den gången haha).

Mitt mål är att hjälpa andra med hjälp av min historia, mina erfarenheter och min passion för skrivandet, och jag vill nå ut till alla som behöver det. En aktiv självskadare…en person utan hopp för framtiden…en medberoende…en nyfiken individ…en väldigt vilsen politiker…You name it! Kan jag påverka någon positivt – om så bara EN enda person – så har jag nått mitt mål och uppfyllt en dröm!

Jag hoppas att fler kommer våga börja berätta sina historier och livserfarenheter, för det är precis det vi behöver – upplysning från individen om hur verkligheten faktiskt ser ut! Och ni är inte ensamma, vi är många som stöttar!

Och just det! Mitt namn är Johanna, och jag tror på att vi kan göra skillnad!

Texter 2018

Självskadefri tack vare Team Agnes

Det behövs guidade turer i psykiatridjungeln

Del 1 – Lyckan över en öl

Del 2 – Att välja ett nyktert liv

 

Johanna bloggar även privat på:

http://pleasejoinme.bloggplatsen.se/