Hej!

Mitt namn är Louise Sandberg och jag är 23 år gammal. Jag är född och uppvuxen här i Trelleborg men har bott ett år i Luleå och lite mer än ett halvår i Lund.

Jag har alltid gillat fysik och valde då naturvetenskap i gymnasiet. Hade jag fått gå på bara en enda lektion med min framtida samhällslärare första året så hade jag bytt till samhällslinjen direkt. Istället tog jag studenten för att studera till civilingenjör inom rymdteknik. När jag då kom fram till att detta är ju bara ett intresse jag har så valde jag om till socionom och flyttade till Lund istället.

Jag blev sjuk under min andra termin i Luleå våren 2015 men väntade med att söka hjälp tills jag kom hem till Trelleborg under sommaren. Tyvärr så fick jag ingen hjälp av den kurator jag fick träffa så jag försökte tagga till att börja plugga i Lund istället. Efter en halv termin tog min ork helt slut och en brokig historia tog sin början. Jag har idag inte fått en helt fastställd diagnos men just nu kallas det för en depressiv episod med inslag av självskadebeteende och tvångstankar.

Min behandling har bestått av olika kraftlösa mediciner och nu på senare tid mediciner med jobbiga biverkningar men god effekt. I väntan på terapi hos psykolog så fick jag på psykiatrisk dagsjukvård vilket jag är mycket tacksam för. Den hjälpen stöttade mig mycket och jag fick träffa andra som gick igenom svåra tider i sina liv. Idag går jag till psykolog och genomgår en känsloterapi.

Som person är jag väldigt lugn även om jag är en ängslig människa med mycket grubbel. Jag har alltid funnit en längtan att hjälpa när personer har det svårt och erbjuder alltid en kram eller råd. Jag är ofta den som sitter tyst och iakttar under samtal och har svårt för att själv driva en konversation. Därför älskar jag utåtgående personer som kan få igång mig och locka till skratt.

Jag älskar  kakor, böcker, hantverk och katter. Jag har själv en katt på snart 3 år som heter Zingo som ger mig energi och tröst.  Innan jag blev sjuk så njöt jag av härliga filmkvällar med vänner och bowling med familjen. Numera har jag fått kolla färdigt på många serier som jag varit nyfiken på och skapat många alster inom stickning och virkning. Skulle jag någon gång få möjligheten att lära mig rida så skulle jag bli enormt glad då jag älskar att kunna vara ute i naturen men inte alltid tycker om att gå.

Min familj är mina bästa vänner och jag umgås mycket med min mor, systrar och morföräldrar. Vi älskar alla att spela spel såsom fia, yatzy och olika kortspel. Det är även dessa personer som har stöttat mig allra mest under sjukdomsperioden och alla de kriser den inneburit. Att ha en sådan trygghet är ett stort privilegium och jag vill vara med i detta projektet för att kunna hjälpa till så att myndigheter kan hjälpa de som inte har varit lika lyckligt lottade.

Louises texter

2018

Min familj har inte fått något stöd

Dagsjukvården, de gav mig vändningen

Att bollas mellan olika instanser

2017

Där jag faktiskt fann hjälp

Arbetsförmedlingen och jag

Sjuk men ändå inte sjuk

Louises blogg

https://louisesandberguvt.blogspot.com/