Hej

Mitt namn är Mandy, 31 år.

Jag vet inte hur jag ska börja berätta om mitt konstnärskap så jag försöker göra min berättelse lite kort om hur konsten kom till mig. Det började med ett suicidförsök där jag var nära på att mista livet. Jag blev tvångsinlagd på en avdelning. Där jag gjorde jag ett andra försök. Hur som helst fick jag vara inlagd där ett bra tag och när jag började må bättre fick jag gå på permission med personal till en skaparverkstad med keramik nere i källaren på sjukhuset. Där fick jag för första gången känna på att skapa i lera. Där och då gjorde jag min första dam. Jag kände ett lugn och behag i kroppen som jag aldrig tidigare känt när jag då satte händerna och fingrarna i leran. Jag vet att man mår bra av beröring med djur och människor då måbrahormonet oxytocin utsöndras. Men detta är nog nästintill detsamma för mig.

Efter sjukhusvistelsen flyttade jag hem till mina föräldrar och började på en träffpunkt för personer som har olika funktionsnedsättningar/diagnoser osv. Där jag mötte en personal (Eldsjäl) som höll på med keramik där. Nu I efterhand när jag tänker tillbaka så visste hon väldigt lite om keramik och var ganska klumpig och en hel del av mina figurer gick sönder, jag tror nog det berodde på att hon var lite gammal faktiskt. Skämt åsido!

När jag var på bättringsvägen började jag jobba och tappade allt mitt skapande för jag orkade helt enkelt inte med att jobba och att skapa vid sidan av. Under en stor del I mitt liv har det kretsat kring mitt psyke och mående. Där det har pendlat som en berg och dalbana. Jag har nått botten ett antal gånger som jag sedan sakta kommit tillbaks ifrån, och sen har det rasat igen. Om och om igen. Men nu har jag sedan en tid tillbaks fått hel sjukersättning vilket är samma sak som att jag blivit sjukpensionär. 31 år sjukpensionär, det låter inte klokt. Men jag mår I alla fall bra av det. Nu har jag ork och tid till fritid, och nu sysselsätter jag mig med min keramik på samma träffpunkt jag tidigare varit på. Jag har en meningsfull fritid nu vilket jag också ser lite som mitt jobb om jag själv fått önska.

Min dröm är att få kunna fortsätta med detta så länge jag lever. Jag har stora drömmar och mål. Målet och drömmen är att kunna ha en egen verkstad där jag kan få fritt space I ett eget framtida hus på landet. Visst måste man drömma, drömmar är fantastiska om det inte är mardrömmar.

Följ mig på gärna på min Facebooksida WOMAN- Mandy von Appen

Och instagram @mandyvonappen